Ploppblommor och "gravstenar"...

Under hela vår barndom var Mamma Gertrud mycket noga med att det skulle finnas fina blommor. Inomhus trängdes pelargoner, brunfelsia och ugglor, eller kanske dom hette femöring, i fönsterna. Ute på blomlisterna växte ringblommor, luktärtor och dahlior. Dessa blommor skulle plockas till fina buketter att tas med ner till kyrkogården i byn och sättas på gravarna.

På var sin sida av trappan vid stora huset skulle det alltid stå stora krukor med fuxior. Dessa vackra och färgglada blommor. Vi, systern och jag, hade ytterligare ett namn på dom - ploppblommorna. Det var nämligen så att om man, mot förmodan, "råkade" klämma lite på blomknopparna så öppnades dom med ett oförargligt, litet "plopp".

Mamma Gertrud gillade så klart inte att vi höll på med sådana dumma fasoner. Och hon visste att vi visste att hon visste att det var vi som hade ploppat blommorna. Ändå envisades vi ända in i det sista med att neka när hon frågade: "Är det ni som har ploppat fuxiorna?".

Systern och jag följde ofta med ner till kyrkogården (eller kyrrgår´n som vi sa). Det var viktigt att det var fint på familjegravarna. Varje vår fylldes det på med bördig kompostjord och några nävar hönsgödsel och så skulle penséerna planteras. Så fyllde man på med blommor under sommaren så mycket man bara hade.

Kanske vi nyligen hade varit ner till kyrkogården och satt på en bukett blommor. Kanske vi hade gått runt och tittat på alla gravarna och sett all blomsterprakten. För systern och jag beslöt oss nämligen den dagen för att smycka gravar också hemma på gården. Inte för att vi hade någon grav, men var detta ett problem? Inte alls. Efter att ha rekat lite runt på gården hittade vi två mycket lämpliga stenar uppe vid liljekonvaljbacken vid garaget. Som gjorda för att lägga blommor på. Varför hade vi inte tänkt på det förut?

Sagt och gjort, vi smög oss fram till blomlisterna och bröt av många fina blommor. Av bästa sort. Väl framme vid "gravarna" så arrangerade vi blommorna. Vi blev mycket nöjda med resultatet för så skulle man smycka gravar på bästa sätt.  Om vem kunde det bättre än vi som i princip hade växt upp på kyrkogården.

Mamma Gertrud kom hemcyklande en stund senare. Kanske hemkommen från en trevlig, lugn stund med tanterna i syjuntan. Eller kanske efter ett par timmar i skogen och hade en rågad hink med skogshallon på styret. I vilket fall som helst så tvärnitade hon i gruset när hon upptäckte de vackra blommorna på stenarna. Två fång av hennes absolut finaste blommor. Vad gjorde dom där? Hon slängde sig upp på cykeln och hade förmodligen lätt tagit ett världsrekord i 100 meter sprintcykling om någon klockat henne från garaget upp till gården (ja, om någon sådan cykelgren nu hade funnits).

Vi såg på långt håll att något hade ondgjort Mamma för så fort hade hon aldrig cyklat förut. Och vi anade att det handlade just om våra nya gravar. Mamma undrade så klart om det var vi som brutit av dom vackra blommorna. Vi försökte neka. Precis som vanligt. Men till slut var vi tvungna att erkänna. Vad lärde vi oss denna dag? Jo, att aldrig ta blommor från Mammas fina blomsterodlingar. Och att vi aldrig skulle mer ljuga för Mamma. Men kunde vi verkligen hålla det? Är inte helt säker på den saken faktiskt...