Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 23 maj 2013

Stenar jag minns...


Först har vi stenen där jag och Lilla gummann ställde våra cyklar för att ta skolbussen vidare till folkskolan nere i byn.


Stenen vi den igenväxta åkergipen nästan nere vid kärret. Den brydde vi oss inte om alls.

                           

 Stenen på åkern,  ner mot sjön, den blev på vårvintern alltid som en iskana. Med livet som insats gjorde man ihärdiga försök att komma upp på toppen. För att sedan snabbt rutscha ner...och ta sig upp igen.

                                         
 Älgstenen där vi plockade kantareller. Denna sten blev räddningen för Mamma Gertrud sista åren hon gick i skogen. Ofta gick hon vilse men förr eller senare råkade hon på den enorma stenen och därifrån hittade hon hem. Turligen hade Mamma begåvats med en visselpipa som hon skulle blåsa i om hon irrat bort sig i skogen, som en slags livräddning. Hon tillbringade många timmar i skogen visslande i sin pipa innan vi lyckades hitta henne.


Älgstenen i all sin glans



Stora stenen är stenen där man svänger av till vår gård. När man kommer hit då är man hemma. Den var nästan omöjlig att bestiga. Kan inte minnas att vi någonsin lyckats med denna bedrift.

Nu mera ägnas mesta tiden åt granitstenar...




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar