Dags för lucköppning...

Bara en kort summering från helgens arbete på Lilla stugvinden. Ny TV-antenn inhandlades. Butikschefen Valdemar tillbringade fyra timmar med att försöka montera ihop antennen (som vilken fyraåring som helst klarat på en kvart). Två timmar gick till att rusa runt i bodar och garage för att hitta en liten, rackarns mutter som han ansåg fattades i monteringssatsen. 

Karl Plåtslagare kom, sladdandes med sin nya bil, och var så vänlig att han satte upp den nya antennen. Han klättrade också upp i den stora tallen bakom huset och sågade ner några stora grenar som kanske kunde störa tv-signalerna. Egentligen borde hela tallen bort men det klarar inte mina nerver.

Så sågade vi upp ett litet hål i mulltoataket för nu ska sista fönstret in på vinden och då måste vi ju kunna komma upp på vinden utan att använda stegen och klättra in genom fönsterhålet. Alla mystiska steg och allt knaprande som jag hört uppe på vinden var inte inbillning visade det sig. Vi hittade tydliga spår av dom råttuslingarna. Det smattrade rätt bra i dammsugaren när jag gjorde rent runt nya "uppgången", om Ni förstår vad jag menar? Smart som jag alltid är så tog jag ju naturligtvis inte min dammsugare. Man vill ju inte besudla sina egna saker. Nej, jag "lånade" Kulturtantens dammsugare helt enkelt. Hon var ju inte på plats och kunde försvara sin egendom så därför slog jag till och jag väntar inga direkta efterräkningar. Anser att, det man inte ser, det lider man inte av...

Valdemar ger sig i kast med lucköppningen...
fast det är långt, långt kvar till advent...

Min fina, underbara mulltoa är inte längre fin och underbar. Nu finns en stor lucka i taket och en gammal målarstege står inklämd mellan toan och handfatet. Luckan som sågades upp blev ganska liten måste jag säga. Tro det eller ej, Valdemar fastnade faktiskt hel och hållen. 

Trångt inne i det allra heligaste...

Med en rasande fart föll han neråt...
därav den suddiga bilden...

Så här var det. Jag hörde några konstiga ljud men trodde att det var några som gick förbi på vägen och som ropade och tjoade, så jag brydde mig inte alls. Men så hörde jag någon vråla: "Hjälp. jag sitter fast!" Men vem kan det vara, tänkte jag, öppnade toadörren och vem stod där, om inte Valdemar. Men inte hela Valdemar, bara halva. Övre delen var nämligen kvar på vinden och den nedre på mulltoan. Han hade helt enkelt fastnat i takluckan.



Efter några ansträngande magrullningar så kom dock hela karl´n ner på golvet. Det hade ju varit jättejobbigt om han helt enkelt inte hade kommit loss, då hade jag fått umgås med den man utan överkropp. Ja, om jag var på nedervåningen alltså. Hade jag däremot suttit uppe på vinden då hade jag haft en karl utan underkropp. Nä, det låter inte kul alls. Jag vill nog ha en hel Valdemar, jag...här prutas det inte...

Snyggtanter spankulerar...

Häromdagen tog Lillasyster Yster och jag en motionsrunda. Jag var livrädd för att hon skulle föreslå tantmaran vars banlängd är 11 kilometer. E-l-va-k-i-l-o-m-e-t-e-r?! Låter fruktansvärt långt, måste jag säga. Idag ja, annat var det i unga år då sprang man den sträckan ett par, tre gånger i veckan. Utan att flåsa nämnvärt. Nej, det var nästan bara som uppvärmning, faktiskt, man var lätt på foten och hade åtsittande träningsdräkt...men som sagt, det var länge sen... (kommentar Kulturtanten, men så är det väl fortfarande!!!)


Lillasyster Yster mjukar upp sig och stretchar så pass att denna kraftiga tall har fått ge vika. Bäva månde alla hennes motståndare i motionsspåret. Men så kör hon också tantmaran flera gånger per vecka. Till skillnad från mig. Jag tränar ju mest med att klättra på stegen upp och ner.

Tack och lov så kunde jag beveka Lilla syster Yster och hon lyssnade på mina önskemål: snälla, snälla, snälla en lite kortare runda, tack. Jag var ju tvungen att tänka på att jag nästan låg i gipsvagga hela förra helgen. Vi enades om en sex kilometers runda.

Annars brukar jag mest träna mig rent mentalt. Ligga på spikmattan, meditera och djupandas. Då och då, joggar jag fram och tillbaka, gården - lagårdsbacken (för att hämta saker på logen). Typ intervaller. Synnerligen korta sådana, men i alla fall, det måste ju vara bättre än ingenting alls. Vitaminrika frukt- och grönt-drinkar plussar på allmäntillståndet rejält.

 För övrigt tror jag mest på metoden att "Vila sig i form!". Den människan som myntade dom orden borde få Nobelpriset. För om man vilar så har man ju krafterna kvar. Dom som tränar hysteriskt förlorar ju en massa kraft. Det kan ju vilken människa som helst förstå...även om inte alla vill låtsas om det..

Kommer systrarna Yster på andra tankar och vill köra tantmaran någon dag framöver så kommer i alla fall jag att köra med både livrem och hängslen på för säkerhets skull. Alltså, jag garderar mig genom att köra ner cykeln till byn och gömma den i ett buskage ungefär halvvägs på rundan, samt har ordentligt med pengar i portmonnän utifall man är tvungen att  tinga på skjuts...TAXI - var god dröj...inte...

Storasyster Yster då, kanske någon undrar. Jodå, hon tog en "vilodag" som det hette. Jag ger mig den på att hon låg ute på träningsläger...i hemlighet...och kommer tillbaka i absolut toppform.

En romantisk middag för två...

Eftersom butikschefen Valdemar lever ett ganska jobbigt och hektiskt liv så brukar jag skämma bort honom lite då och då. Faktiskt! Försöker verkligen muntra upp honom då han är fantastisk som står ut med mig och mina hopplösa principer. Vem skulle annars orka med en sån urbota gammalmodig typ, som jag?

Därför försöker jag laga till något riktigt gott till han kommer hem till mig på fredagskvällarna. Detta är inte helt enkelt, ja, att få till något gott, alltså. Inte så att Valdemar är märkvärdig och kräver invecklade maträtter från fjärran land med konstiga kryddor, i parti och minut, nej, tok heller, han håller tillgodo med både korv, makaroner och fläskpannkaka. Det är ju helt enkelt jag som är hindret och som hela tiden misslyckas i köket...

Skål på dig lilla gubben...

Härom veckan överraskade jag dock honom med en alldeles underbar kantarellsoppa. Jo, minsann, än är inte undrens tid förbi. Riktigt ätbar soppa ska jag säga, både krämig och smakrik. Ikväll tänkte jag fresta med min alldeles utsökta specialrätt. Stekt lax, broccoli och pasta. Snabbt gjord med färdig Creme fraichesås bara att röra i. Jag lagar ju bara mat med max fem ingredienser. Av princip. Men denna rätt blir alltid perfekt, man kan faktiskt aldrig misslyckas, inte ens jag...

Fast problemet är egentligen inte maten. Det är ju drycken. Det hör ju till reglerna att man bör dela en flaska vin med sin käraste. Sitta och snurra vinglaset mellan fingrarna, se varandra djupt in i ögonen och så ta en klunk vin i stearinsljusets fladdrande sken. Utbyta varma ord med varandra och bara vara kära...

 

Men nu kör det hela ihop sig genom att Valdemar absolut inte dricker vin. Jaha, och hur slutar det tror Ni? Just det, jag blir helt enkelt tvungen att dricka upp allting själv. Okej då, det kan jag kanske stå ut med, men vad ska jag bjuda Valdemar på? Grönsaksdrink, uppruppat vatten (Kulturtantens namn på kolsyrat vatten), eller mjölk, månne?

En gång var vi på weekendresa till Stockholm, Valdemar och jag. Han brukar ju dra iväg med mig lite då och då. För att jag ska få se något annat än vedbon och skogen. Bo på hotell och bara ha det bra. Mycket vänligt av den tålmodige mannen måste man säga. Vi gick i Gamla stan och tittade i affärer. Så hamnade vi på en alldeles, alldeles underbar restaurang. Lokalen hade mycket dämpad belysning, små runda bord med nystrukna dukar på och det stod flämtande stearinljus på alla borden. Man kunde titta ut på gatan där alla gick förbi, frusna och trötta men där satt vi och bara myste.

Vi fick beställa och så satt vi där och smuttade på våra glas. Det var en sådan härlig stämning så att man riktigt väntade sig att det skulle komma fram några och spela fiol och sjunga romantiska sånger för oss. Helt plötsligt fick jag för mig det - du milde tid - Valdemar kommer att fria till mig. Hjärtat slog dubbla kullerbyttor i bröstet. Så böjer sig Valdemar plötsligt ner på golvet...och så...och så...hämtar han upp servetten som fallit ner. Inget frieri där heller. Så om jag nu tänker på kvällens kommande romantiska middag så tror jag att jag bjuder Valdemar på ett glas mjölk. Det blir nog inget frieri i kväll heller...

Oj, jag känner mig alldeles bladig...

Jösses, vad jag har räfsat löv idag. Det finns liksom lite att ta utav här hemma på gården, om man säger så. Just idag fick jag koncentrera mig på ställen under aspar och lönnar. Dessa träd har ju fällt sina löv. Äppelträden tar lite längre tid på sig. Dröjer det för länge så får man väl ursinnigt skaka ner dom för hand. Man vill ju gärna bli klar med löven och man längtar bara efter att få ställa undan lövräfsorna i boden, snabbt låsa med dubbla varv och helt kallt kasta bort nyckeln. Men så får man välan inte göra...inte?


Bilden ser nästan ut att vara i svart-vitt...
eller åtminstone svart-grått...ja, minsann, är det
höst så är det...eller är det möjligen färgen
som försvunnit ur kameran?

 

Lönnlöven är torra och fina. Bakom vedboden finns massor. Man kan prassla sig fram med löv nästan upp till knävecken. Jag minns när vi var små och vi fick besök av vår ena Moster och våra favvokusiner. Moster förbjöd oss att leka i löven för det kunde finnas smådjur där. Men vadå? Vi som i stort sett bodde i lövhögarna hela höstarna inte brydde vi oss ett skvatt om eventuella småkryp bland löven.

Andra människor intresserar sig för årgångsviner, och andra finheter, men inte jag heller. Jag lever ju ett ständigt budgetliv så jag satsar mer på årgångslöv. Va? Jo, jag är nämligen ytterst noga med var jag öser av löven när jag räfsat upp dom. Ena året lägger jag dom på ett ställe och det nästa år stjälper jag av dom i andra änden av kompostbacken.

Lövhög från 2012...ett mycket bra löv-år...
härligt mustig lövsamling...utmärkt förmultningsförmåga...
med en masktäthet som heter duga - fint årgångslöv...

Så kan man gå runt där och se över sina lövhögar. Se hur dom sakta men säkert förvandlas till äkta mullig jord. Gräva en liten grop för att kolla upp maskintensiteten. Lyckan kan vara när man ramlar på en liten hög och minns med glädje att just den högen faktiskt härstammar från hösten 1994. Och visst kan man komma på sig själv längta till att bara kasta sig ner och rulla runt bland löven...maskar, fästingar och spindlar till trots...och jag säger bara: varsegod...

Söt, söt, nöt

Vem eller vad är det som är ...?

En ko...

En tallrik tomtegröt...

En rostad mandel...

Mmm...ett par chokladkakor om dagen ger finfina rutor på magen...







Hulkendrinken...

Läste bloggen Salt & en liten söt (se listan här intill) där presenterades en smaskig smoothie som gav en härligt grön mustasch. Jag blev ruskigt inspirerad. Grön mustasch är inte helt fel, tänkte jag. Sedan läste jag i en veckotidning (mosters gamla avlagda, Ni vet) hur snabbt man rör ihop oerhört nyttiga drinkar. "Tjafs!" muttrade Kulturtanten "frukt och grönt ska man kunna äta precis som dom är." och så skar hon rotselleri och palsternacka så det riktigt stänkte om det. Men det kanske är lättare att dricka det nyttiga, tänkte jag i smyg, men sa absolut ingenting högt. Man är väl inte dum heller...

Kort och gott, jag slog till på en drinkeftermiddag. Sådana sitter ju aldrig fel. Fram med den gamla (nya) råsaftcentrifugen som inhandlades då jag och butikschefen Valdemar skulle börja ett nytt, nyttigt leverne. Tråkigt nog kom det nya livet aldrig riktigt igång. Som synes...

Ack, så nyttig man blivit...hur ska detta månne sluta...

Men nu skulle minsann maskinen gå varm. Varje dag. Jajemen, det var ambitionen i alla fall. Fram med nyttiga saker ur kylen. Spenat, morot, rödbetor. Rusade ut och hämtade några äpplen ur trädet.

Skala, skala, skala. Skära i bitar och så bara att vråla igång. Ner med nyttigheterna i gapet på centrifugen. Första körningen tog jag massor av spenatblad och ett äpple vilket gav en fullkomligt underbar drink. Alldeles illgrön, som genast döptes till Hulkendrinken.

Äntligen fick den göra rätt för sig,
den ny-gamla råsaftscentrifugen...
vi körde gasen i botten så den lät som värsta mudderverket...

Nästa innehöll rödbetor och äpple och den drinken kom att bli underbart röd. Namnet på den blev Lilla gummann-drinken då jag ofta har fräscha(?), rosenröda kinder. Ja, man kunde blanda hej vilt, bland frukt och grönt och det blev lika gott hur man än gjorde. 

Och hur pigg blev man inte? Jag riktigt studsade fram, var glad och positiv, gick och småskrattade för mig själv mest hela tiden. Ja, ska sanningen fram så kände jag inte igen mig själv. Men som den negativa person som jag, egentligen är, så sa jag till mig själv: "Ta det lugnt bara, det går nog snart över..."

Lilla stugvinds-rusten... del 3

I helgen hände inte mycket vad det gäller byggandet på Lilla stugvinden. Kulturtanten kom över med dotra och det blev sedvanlig blomflyttning. Kulturtanten har en mycket liten bil men ingen kan ens ana hur mycket hon kan få in i den kofferten. Hon packade ur den ena stora blomkrukan efter den andra i en oändlig ström. Så skulle alla dessa ner i jorden. Vilket tog sin tid...

Lite räfsning. Lite innanfönsterjobb. Mat skulle lagas och strax innan vi skulle åka in till stan och hälsa på Herman Humlestör och Johanna Nyponros kom Kulturtanten på att hon nog skulle ha med sig ett matbord hem. Så vi fick klösa upp på lidret där vi har "möbellagret" och baxa ut bordet, bära nerför trappen, förbi slaktkälken och jordfräsen och så bara över slåttermaskinen.

Hur lätt som helst fick vi in det stora matbordet och de fyra ekstolarna i bilen. Som ren magi så blir sakerna mindre när dom kommit in i Kulturtantsbilen. Både Agnes-Elise och hundskrället kunde enkelt klämmas in under bordet.

Prima trägolv egenhändigt uppbaxat med 
efterföljande krämpor...

Lördagen tillbringades med att baxa upp det nyköpta vindsgolvet. Genom det lilla, lilla fönstret på vindsvåningen. Jag stod på backen och packade upp, släpade fram brädorna och lyfte upp dom mot fönstret där butikschefen Valdemar tog emot och la upp på dom bästa stället. Halvvägs i brädhögen så ropade han: "Ska vi inte ta en paus så du inte får ont i armarna?" "Tok heller", ropade jag optimistiskt, snöt mig i näven och spottade helt tufft på backen "så himla mesig är väl inte jag heller!"

Japp, så var man garderobslös...

Detta skulle jag absolut inte ha sagt. Nästa morgon kunde jag knappt lyfta armarna från madrassen och på något sätt måste jag ha sträckt mig på högra sidan så det var svårt att andas djupt.

"Träningsvärk bara!" kommenterade Valdemar mitt problem. Ja, vad det än var så var det inte särskilt trevligt. Men man ska väl inte känna efter så himla mycket. Det var bara att jobba vidare men tankarna kom hela tiden tillbaka till att man nog helst hade velat ligga i gipsvagga på grund av rygg- och bröstsmärtorna.

Valdemar snickrade ihop nytt krön på ena fönsterfodret. Så bröt han (vi) loss och baxade ut dom två garderoberna i kammaren. Dom enda vi har. Eller rättare sagt hade. Nu ligger alla kläderna i en låda och en papperskasse. Tur att man inte har så mycket kläder. Ikväll kommer byggnadsingenjören för att ställa diagnos på timmerväggen. Kommer vi att behöva ta på oss silkesvantarna eller kan vi helt rått dra igång motorsågarna och meja ner hela väggen? Det är frågan det...