Nu drar vi västerut...

Så är det åter dags att packa curlingtrunken. Det är dags att kora Europas bästa lag i 2013 European Senior Invitation Curling Championships.

Denna gång går resan till Howwood väster om Paisley i Skottland.  Greenacres Curlingklubb står för arrangemanget.

www.curl-greenacres.com

Äta haggis, dricka whisky och se män i kilt som spelar säckpipa vad mer kan man önska... Läste om haggis: Skottlands nationalrätt. Enda måltidsdrycken som tillåts till Haggis i Skottland är whisky! Kan det bli bättre?

Dom svenska deltagarna är iskalla, stensäkra men absolut inga sopor...

Kakor till kaffet...

Anitas Dajmkakor ska jag baka nu. Man pratar ofta om snabbmat men här har vi något som man skulle kunna kalla snabbak.

Häll dajmkulor i botten på bakformarna.Smält smöret, rör i socker, mjöl och bakpulver.

Klicka smeten ovanpå dajmen och in i ugnen.

Ta ut plåten och lägg noblesse på bakverken. Klart. Dags för fika.

Hundpensionat Lilla stugan...

...har återigen slagit upp portarna och det blev fullbokat på direkten. Inte så himla konstigt, egentligen, då det bara finns en plats, men ändå, det hade kunnat vara värre. En trogen, nöjd kund som alltid återkommer slog till på en vecka där över All Helgonahelgen (det är en synnerligen kostsam vecka för hundinhysning, hoppas att husse och matte känner till detta). Så, välkommen tillbaka Pärlan!! Nu ska vi ha en härlig hundvecka tillsammans (hosthost).


Nu stundar svåra tider, Pärlan, inte en chans att du får ligga i
någon annan säng än din egen lilla korg...

Jag oroar mig en hel del över det ruskiga mörkret som för varje dag breder ut sig mer och mer. Jag fasar över kalla vindar och kanske ett rejäl snöoväder vilken dag som helst. Jag räknar med supertidiga morgonpromenader, men detta är inget som ger mig något problem över huvud taget, jag är ju ändå vaken. Ska dock förbereda mig varje kväll och montera fast stövlarna på scooteroverallen så det bara är att hoppa i med pyjamasen direkt så där kvart över fyra varje morgon. Reflexvästar, ben- och armreflexer och den kraftiga ficklampan måste läggas fram. Fickorna ska fyllas med hundpåsar. Och inte att förglömma lite hundgodis så jag kan få med mig skrället hem...

...fast å andra sidan, Pärlan, så kommer du att bli borstad och fönad varje kväll
och bli så fin att så du knappt kommer att känna igen dig själv...

Det blir till att låsa skafferiskåp och brödlådor. Sätta rejält lock på slaskhinken. Lägga allt ätbart på minst tre meters höjd. Så att ingen matmarodör får chans att gå till attack. Men man kan aldrig vara riktigt säker ändå...

Ja, nu gäller det att bara komma i form, rent mentalt, alltså. Det här med att tänka hund liksom. Ja, vad ska man säga? Kan livet bli bättre...sa den hundrädda Lilla gummann och torkade svetten ur pannan...

Vitlök, rödlök, vårlök...

Jag har gjort det nu igen. Typiskt mej. Varenda höst händer det. Jättejobbigt blir det med lök liggandes överallt. Alltså, jag glömmer att gräva ner vårlökarna. Framåt februari brukar jag hitta dessa förtorkade lökrester lite varstans i huset. Men inte i år för idag hittade jag ett parti blandade lökpåsar liggandes ute på altanen.
 

Klockan var mycket och det var redan becksvart ute men inget kunde inte hindra mej. Fram med spadar, hackor och ficklampa. Nåja, ficklampa var väl att ta i, fick nöja mej med ett cykellyse då, batterierna var slut i alla våra ficklampor.

Sekvens ur en skräckfilm?

Det är inte lätt att plantera mitt i natten. Man ser inget, inte rabatten, inte löken och man vet inte om man gräver i ens egen trädgård eller om man står och förgyller grannens rabatt.   Spännande vår vi kommer att uppleva, grannen och jag

Bakterieodling...

Det är heller inte lätt att ta kort i svarta natten. Den här bilden på lök i cykellysesken ser ut som någon bakterieodling från labbet. Det kanske inte var lök jag grävde ner... huvva, vad kommer att växa i dessa rabatter i vår... fortsättning följer...

Livet är som en påse...

Vissa saker här i livet har jag verkligen svårt att hantera. Inga direkta invecklade saker utan bara vanliga grejer. Som till exempel tvålpumpar. Varje gång jag köper en sådan så öppnar jag den fel, vrider på nåt sätt åt galet håll så att pumpmekaniken havererar totalt. Vilket resulterar att jag inte får ut en enda, ynka droppe tvål. När jag, otroligt nog, ändå får fart på pumpen någon enstaka gång, så säger jag till mig själv på skarpen, så här: "Kom nu ihåg hur du gjorde så vet du till nästa gång!". Och så står jag där nöjd och belåten och pumpar fram tvål, i parti och minut, och löddrar och skummar mig ända upp till armhålorna. Och glömmer direkt hur man gjorde...

Denna tvålpump ger inte ifrån sig en simpel tvåldroppe...
men rätt fin att se på... 

Även leverpastejen ger mig huvudbry. Det är den skivbara leverpastejförpackningen som är värst. Men hur har dom egentligen tänkt det hela? Ja, han fabrikören som tillverkar sådana hela dagarna. Man får försöka skära i metallfolieöverdraget så nära kanten som möjligt. Men oftast blir det så att massor av folie fastnar i pastejen. Det är det där pastej- och foliesnörpet i kanterna som tokar till det och det blir helt enkelt för mycket svinn. Kanske någon annan slags öppning vore att föredra. En flärp som man bara drar i och vips är förpackningen öppen. En liten låda i hårdplast? Eller nåt annat konstruerat i enkelhetens tecken...

Jag har dessutom mycket svårt med frysta grönsaksförpackningar. Sådana där man klipper av en bit och så uppenbarar sig, huxflux någon slags återslutning. Denna påse är helt omöjlig att försluta. I varje fall för mig. Hur mycket jag än trycker, måttar, pressar och lirkar. Så hela påsen hamnar till slut i en vanlig fryspåse.

Plastpåsar är ju bra till allt. Men är nog inte så himla bra i miljösynpunkt, om man tänker efter. Massor av rullar med sladdriga plastpåsar finns ju i mataffären, det är bara att riva loss och använda både högt och lågt. Annat var det förr. Då var plastpåsarna av riktigt starkt och bra material. Fryspåsarna var så styva att dom kunde stå för sig själva. Även dom vanliga plastpåsarna var synnerligen kraftiga. Man behandlade dom med aktsamhet. När vi var små så tvättade Mamma Gertrud ur alla plastpåsar och återanvände dom. Dom hängde på tork över vedspisen och kunde användas gång på gång på gång...ja, kanske till och med ärvas i generationer, vad vet jag...

Åhå, storhandel på gång...

Idag är bärplastkassarna i mataffären så tunna och svaga så man får vara glad om man över huvudtaget hinner komma ut till bilen innan dom spricker och alla matvarorna rullar ut över hela parkeringen. Det är ju inte särskilt kul att ligga och peta fram ravioliburkar under andras bilar. Inte ens att ligga under den egna bilen och försöka hitta ärtkonserver och batterier känns tillfredsställande. Eller, springa som en galning efter den trasiga, sladdriga kassen, som lätt och följsamt följer med vinden över hela den stora parkeringen, hur känns det? Själv använder jag mina korgar när jag handlar. En del tittar både en och två gånger när jag kommer farande med alla korgarna i högsta hugg, men det får man ta. För övrigt är ju hela livet som en påse, precis som hasseotage sa en gång i tiden. Tomt och innehållslöst tills man fyller det med något...så det är bara att välja och vraka...

I fullständig toppform...

Uppvärmning: 11 härliga kilometer (se underbara bilder på Salt & en liten söt här bredvid i listan)

Lunch: mycket lätt 
Middagsvila eller räfsa (valet var egentligen inte alls svårt, fast jag gick ut ändå...).

Före räfsandet

Efter räfsandet

Skottkärra efter skottkärra fylldes och tömdes. Hela gården blev räfsad plus den här lilla biten i trädgården. Arbetet gick som en dans. Kroppen var ju uppvärmd efter morgonpromenaden och man var precis proppfull av energi. Vetja, kanske man borde ta en milrunda varje morgon för att bli på riktigt arbetshumör...ja, jag lovar inget säkert, men ska i alla fall tänka på saken...

Uppåt väggarna...

Äntligen hade dagen TTT kommit. Tid att Tapetsera Tv-rummet.

Fram med tapetlim, tapeter och tapetbordet. Tapetbordet en kvarlämnad uppfinning från Allan som tidigare bodde i huset.  Allan har noggrant märkt ena sidan med OBS! Skärsidan och andra sidan med OBS! Limsida. Lätt att hamna rätt alltså...

 

Mannen lägger upp taktiken och riktlinjerna för dagens arbete, jag står bredvid och nickar instämmande. Vi börjar med den här väggen, säger Mannen och pekar på en av de fyra väggarna.

 



Första våden på plats riktigt lodrät om jag får säga.

Här står han och tomglor och ser ut att tänka: Tänk vad roligt grannen har som får vara ute och byta däck... Är nog dags för en gobit av något slag...

 

Mannen vispar raskt ihop en mycket välsmakande tonfiskomelett, medan jag tar en välbehövlig powernap...sen kan arbetet fortsätta.

 

 



Sista väggen nästan klar på denna bild. Peppar, peppar ta i trä tapeterna hänger fortfarande uppe efter två dygn... Yes, där satt dom...