Fådda frön

Krollilja

Har fått lite frön av mina trädgårdskamrater. 
Ni vet dom där kamraterna med gröna fingrar och vackra trädgårdar. Jag tror och hoppas att jag också är en sån, men sen inser jag hur det är blir aldrig någon trädgårdsdesigner. Sår frön varje vår och dom kommer upp så fint men sen en dag finns dom inte mer!
Men i år ska jag lyckas.

Gul Rudbeckia

Kirgislök

Violruta

Rosenvial

Blev inspirerad av bloggen Glas och Lera, se vår blogglista
Så jag tog och gjorde några krukor av tidningspapper. Nu är det bara att sätta igång.

 
Ska visserligen åka till Kanada i tre veckor men inga problem för min syster Lilla gummann tar så gärna hand om både hund, hus, post och blomsterodling. Då är odlingen i säker hand ni skulle bara ha sett hennes tomatskörd förra sommaren den var en fröjd för ögat.

Våga vägra gåstavar

Jag vill absolut inte försöka framhålla att jag är en motionär av stora mått. Inte alls. Jo, förresten, det beror på hur man ser det hela. Magmåttet är rätt stort. Försökte mäta runt magen för att kunna ge en vink om den allvarliga situationen men det gick inget bra. Haha, nu trodde ni väl att måttbandet inte räckte runt, men så kul var det inte alls. Jag hittade inte måttbandet utan skulle försöka mäta runt magen med en, inte tumstock, bevare mig väl, men väl en måttstock av det mer stela slaget. Värdelöst skulle jag vilja summera det hela.

 För några år sedan ville jag förnya mitt motionerande med att prova gåstavar, även om jag tyckte det var ganska så mesigt. Butikschefen Valdemar var så vänlig att han skaffade ett par stavar åt mig. Moderna sådana med gummiplutt där nere så det inte skrapade i marken när man vräkte sig fram. Jag gjorde många försök. Men jag gav upp. Rätt så snart faktiskt. Beroende på att jag fick så himla ont i ryggen.

Se vilken skillnad!
Tar hårt på både rygg och knän.

Ryggproblemet berodde på att stavarna bara blev mindre och mindre under träningsrundan. Va? Jo, det var ju sådana där teleskopstavar. Som man mätte ut den perfekta längden och så skruvade till. Jag lärde mig aldrig det där med skruvandet, kanske själva skruvmekaniken var onormalt slappt eller så, men stavarna sjönk obönhörligen ihop mer och mer. Sista kilometern var dom blott en halvmeter höga. Hur känns det i ryggen tror ni? Det var nästan så att man fick skavsår på knäna. Prova gärna själva.

Annars tror jag att Mamma Gertrud var en av dom första som använde gåstavar. Fast hon hade bara en och mest för balansens skull. Man kunde se henne komma gåendes från skogen med en rågad hallonhink i ena handen och så gåstaven i den andra. Eller från vedboden med en vedkorg i ena handen och så staven i andra. Vi brukade kalla henne Gustav. Ja, efter han Gustav Vasa alltså. Han nyttjade ju tydligen också bara en stav.

Själv så har jag fortsatt med stavgåendet. Även om det är mycket sporadiskt. Men jag har ratat dom moderna teleskopsstavarna. Jag har i stället greppat Pappa Anders gamla skidstavar. Rejäla handtag. Stora och fladdrande kringlor. Kraftiga metallspetsar som skrapar ordentligt i asfalten. Starka och stabila och som inte sjunker ihop utan håller måttet perfekt. Man kunde önska att jag också gjorde det, höll måttet alltså. Men man kan ju inte få allt här i världen...eller...

Skåprensning

Jag lider av något som jag inte ens vet vad det heter. Något allvarligt säkert. Kanske något åt nerverna. Förmodligen mycket unikt. Symtomen är i alla fall tydliga. När kvällen kommer, klockan går mot åtta, halv nio då sätter attackerna in. Rastlöshet. Frustration. Förtvivlan. Kroppen skriker efter nåt att äta. Inga kvällsmackor i världen skulle duga just då. Näe, det måste vara något godare. Sötare. Smaskigare. Sliskigare. Detta hände mig häromkvällen. Tro´t eller ej...

Jag störtade fram till skafferiet (det forntida skoskåpet) och vräkte upp dörren. Rafsade runt bland påsar och burkar. Först letade jag efter dom säkra korten. Som strössel, pärlsocker eller russin. Näpp! Då sökte jag andra vägar. Kanske blanda ihop en chokladröra. Men, nej, kakaoförpackningen var helt tom!!

Va, inget gottis alls!!!??? Hur skulle detta sluta? Ja, det var synnerligen tomt i skafferiet. Jag letade och letade. Paniken bröt ut och svetten rann i strida strömmar. Bakom en gammal dammig påse med grötris hittade jag en liten bit blockchoklad. Inget jag i vanliga fall ens skulle ägna en blick då jag inte är direkt något chokladfreak. Men insåg att just denna chokladbit skulle komma att bli räddningen.

Jag bröt chokladen i småbitar och hällde upp ett glas iskall lättmjölk. Mmmm...mmmm...kvällen var räddad.

Dagen efter åkte jag in till den stora staden. För att inhandla viktiga varor. Högst på listan stod: kakao, strössel, pärlsocker och russin. Faktiskt också ett gäng blockchokladkakor. Det är bäst att gardera sig. Man vet aldrig när attackerna sätter in...

Slåtterminnen...

Efter att flera år passerat utan att vi fått gräset slaget på åkrarna närmast gårdsplanen så kände vi att nu var det dags. Kulturtanten och jag hade pratat mycket om den gamla slåttermaskinen som stod inne i lidret (eller liret som vi säger). Visserligen nästan helt nersjunken i det stampade jordgolvet men den fanns. 

Gubbarna på gården, butikschefen Valdemar och Svågern, tyckte att det var lönlöst att ens försöka. Det skulle absolut inte gå att få ut den. Och om den mot förmodan kom ut så skulle den i så fall inte alls fungera.  Maskinen var helt enkelt alltför gammal. Så var detta slutdiskuterat. Dom kastade sig snabbt in i bilen och drog till stan för att köpa tidning och snus i stället. Hm!

Kulturtanten och jag tittade på varandra. Det blixtrade till i ögonen. Och så var vi överens. Slåttermaskinskrället skulle ut ur lidret om så det var det sista vi gjorde här i jordelivet. På vilket sätt och hur sjutton vi skulle orka spelade ingen roll för nu fanns det absolut ingen återvändo. Så vi kavlade upp ärmarna, spottade i nävarna och satte i gång. 

Vi började med att baxa ut femton stycken halvslaktade, rostiga cyklar som helt typiskt stod i vägen. Vi rullade ut två mycket gamla harvar. Och kastade ut en sju, åtta, skruttiga spadar som ingen använt de senaste 27 åren. Ett och ett halvt ton gamla tegelrör försvann snabbt ur lidret. Och så stod den där i alla sin glans - slåttermaskinen. Hm! Nåja, man såg i alla fall övre delen av maskinen.

Vi fortsatte projektet med att skyffla bort den värsta jorden och så var det äntligen dags att försöka dra, putta och liksom jucka ut slåttermaskinen. Vi tog en liten bit i taget. Ingen lätt sak egentligen. En måste lyfta själva dragstången till traktorn, vilken var en makalös tung historia, och samtidigt orka dra maskinen framåt. Det blev Kulturtantens jobb. Jag stod bakom maskinen och sköt på för kung och fosterland. Efter en kvart var slåttermaskinen ute. Morska som vi nu var så släpade vi fram den på baksidan av logen av bara farten. Mycket belåtna torkade vi svetten ur pannan, skrapade bort jordkocklorna på stövlarna och krafsade spindelväven ur håret.

Observera snökedjorna. Man vet aldrig när snön dimper ner.

Precis då kom gubbarna hem. Vi riktigt såg hur hakorna tappades när de uppmärksammade maskinen på lagårdsbacken. Nu var dom helt plötsligt på ett strålande humör. Klart att vi skulle börja med slåttern. Traktorn vevades snabbt igång och slåttermaskinen spändes fast och så ut på åkern i full karriär. Yippie!! En fick köra och den andra satt på sitsen på slåttermaskinen och styrde och manövrerade slåtterarmen.  Lyfta när gräset blev för tjockt och liksom skaka av massorna för att på nytt dyka ner på slåtterängen. 

 

Inget lätt arbete minsann. Men vem brydde sig om det? Inte Kulturtanten och jag i alla fall. Vi satt i den rangliga utemöbeln med ett välförtjänt glas vin och skrattade så dubbelhakorna guppade i kvällssolen.

"Näru, Valdemar, nu är det min tur att köra!", vädjade Svågern som hade skumpat fyra timmar på den hårda järnsitsen.

Att det sen regnade hela den midsommarhelgen gjorde ingenting. Gubbarna satt på slåttermaskinen dag som natt och nötte av gräset. Bakom varje uppfinningsrik kvinna står en trött men lättlurad man. Glöm aldrig vem som sa det!!!

Ragg-upps

Här kommer ytterligare ett tips på återbruk. Det handlar om raggsockorna. Igen. Eller rättare sagt om raggsockor som nästan gett upp. Man kanske har tröttnat på att stoppa hälarna eller sticka om strumpfötterna. 

Fixa dig ett par ragg-upps. Ta ett par gamla raggsockor som sett sina bästa dagar, klipp av de slitna fötterna helt rått - klipp, klipp! Och så var det klart! Ragg-uppsen är färdiga för användning.

Kanske har jag fel uppfattning av omvärlden. Folk kanske inte har raggsockor på sig nu för tiden. Man kanske inte hasar omkring i ullstickade raggisar där hemma.

Men det gör jag. Raggisarna är på. Natt som dag. Ingen skulle känna igen mig om jag tog av mig mina raggsockor. Men jag kanske drar av dom till midsommar...ja, vi får väl se...

Tvättnötter

Av syster fick jag tvättnötter i present. Tvätta kläder med nötter!
Ska det verkligen fungera? Ja, enligt beskrivningen på påsen så ska det gå alldeles utmärkt.

Man lägger bara 5 - 7 halva nötskal bland tvätten. Skalen kan användas flera gånger. Inget sköljmedel behövs. Låter för bra för att vara sant.

 Här ska tvättas naturligt tänkte jag, slängde in tvätt och nötter i maskinen och körde igång. Såg rent ut när jag tog ut plaggen för torkning. Det här gick ju ruskigt bra.
 

Efter några veckor med nöttvätt började Mannen klaga på att hans kläder luktade konstigt, gammal gubbe tyckte han! Kan väl inte vara sant tänkte jag och provluktade på hans tröja. Mannen hade rätt, tröjan hade en lite konstig doft. Kan ha varit gammal gubbe.
 
Har lagt nötterna åt sidan ett tag, kanske gör jag ett nytt försök en annan vecka. Jag får väl skaffa mig ett tvättmedel med doft av Aqua Vera herrparfym. Heller hunk än skunk...

Ny månad - nya insatser

Första mars - tack för det! Som vi har väntat. Detta är nästan ett magiskt datum. Vårens alla fröjder börjar liksom nu. 

Man ska planera alla växter och grödor. Vårstäda. Fram med härligt skira vårgardiner. Inhandla sig en vårgarderob. Börja motionera.

Men är detta nåt egentligen för mig? Mina odlingar brukar aldrig ge särskilt bra skörd. Jag får hela tiden gliringar om mina växter. Morötterna som blev lika med noll förra sommaren. Tomatodlingen gav många glada skratt. Ärtorna åts upp av sniglarna.

Städning hör inte särskilt bra ihop med mig. Näe, jag sopar undan det mesta med sopkvasten. Eller sätter korsdrag i kammaren. Man skräpar ändå ner så mycket när man eldar med ved. Liksom ingen idé att baxa fram dammsugaren.

Vårgardiner. Jag köper aldrig nya sådana utan fyndar på loppis och syr om. Kan i princip få till kappor och kafégardiner till två fönster av ett par bättre begagnade längder. Jag klipper och nålar och skarvar och snörper ihop. Ibland ser arbetet rent anskrämligt ut men när man väl får upp gardinerna ser man inte skavankerna så tydligt.



Nya kläder. Det köper jag heller inte särskilt ofta. Mest på grund av att det inte är någon idé då jag alltid är på väg att kämpa bort fetmagen och då kommer ju alla kläder ändå bara hänga som en sopsäck på mig. Efteråt alltså. Ja, då magen är ett minne blott. Om det bara ville bli så någon gång...

Många hinder kan ställa till det riktigt ordentligt vad det gäller motionerandet. Man kan ju vara för trött. Eller för deprimerad. För hungrig. Man kan lida av tidsbrist. Man hittar inte träningsskorna. Man känner sig onormalt svag. Då är det ju mycket bättre att sitta i kökssoffan och meditera.

Jaha, vad det blev det då kvar av den magiska marsmånaden? Tror att det blir bättre i april. Bara en månad kvar...