Kulturspättan och Lilla knuttann

Ville bara berätta att ibland förvandlas Lilla gummann till Lilla knuttann. Fattar ni? Precis, jag brukar åka motorcykel. Nänä, jag kör inte själv. Jag har så klart privatchaufför. Och hans namn voro Valdemar. Om han möjligen är bekant.

Från början var jag nog ganska motvillig när Valdemar rullade fram motorcykeln. Den såg extremt osäker ut, rent trafikmässigt alltså. Nästan vinglig. Lät inte motorn lite ansträngd? Kunde verkligen Valdemar köra en motorcykel? Han som knappt kan köra bil.

Nåväl, jag lovade att ge motorcykelåkningen en chans. Valdemar skaffade skinnkläder till mig. Och en hjälm som gjorde att jag såg ut som något som ramlat ner från yttre rymden. Har Ni hört talas om utomjordingar så var det precis så jag såg ut. Skrämde både barn och åldringar. Tråkigt nog...

En utomjording av den allra värsta sorten

Valdemar lovade att köra sakta och försiktigt och absolut inte dra på fortare än 70 km/tim. Jag hoppade upp bakom honom och kopplade ett stensäkert grepp runt hans mage. Kröp ihop bakom hans rygg. Blundade hårt. Sände en telepatisk sista hälsning till mina barn. Jag var redo.

Dom första kilometrarna skrek jag nog oavbrutet. Trodde hela tiden att jag skulle falla av bakåt när han gasade på. När vi skulle svänga, och då man egentligen bara liksom skulle följa med, så höll jag emot åt andra hållet. Första turen blev bara en halv mil lång. Sen var mina nerver slut. Fick ligga länge på kökssoffan med kalla, våta handdukar över pannan för att försöka lugna ner mig..

Nästa gång tog vi en längre tur. Nu skrek jag inte längre men blundade för säkerhetsskull. När jag tyckte att Valdemar gasade på för mycket då slog jag honom i ryggen. Om jag vetat att han hade kört mycket, mycket fortare än den hastighet som vi kommit överens om, så hade jag nog pucklat på honom så kraftigt att han hade ramlat av motorcykeln. Man kan säga att han hade tur. Och jag med.

Så småningom tordes jag hålla ögonen öppna under turerna. Det krampaktiga taget behövdes inte längre. I kurvorna var jag som värsta burkslaven även när man i stort sett låg slickad mot vägbanan. Nu kunde man se allt man körde förbi och allt det som motorcyklister hela tiden tjatar om, att man kan känna dofter från skog, sjö och hö, det stämde faktiskt.

Kanske vi kan ta några turer med Svågern och Kulturtanten i sommar. Det besvärliga med deras mc är att den inte orkar så långt. Kulturtanten får hoppa av och gå i alla uppförsbackarna. Sen blir det så jobbigt att gå hela vägen hem i mc-stövlar och storhjälmen när motorn både kokat och skurit. Men det skulle vara underbart att se Kulturtanten att förvandlas till Kulturspättan. Vilken färg skulle hon då ha på kultursjalen? Jag lovar att återkomma med intressanta bilder...

Schyssta lökar...

I höstas, någon gång, köpte jag lökar. Ni vet, ta 3 påsar och betala för 2. Tänkte, nu passar jag på och köper lökar så hinner jag få ner dom innan tjälen lägger sig över trakten.

Kom hem, packade upp varorna, och glömde bort lökarna. Letade sen efter lökpåsarna i september, i oktober och i november, men dom var som bortblåsta. Under vinterhalvåret ägnade jag dom inte en minsta tanke. I går, som av en händelse, hittade jag dom.

 

 

Alla påsarna låg i akvariet! Ett kanske lite annorlunda ställe att förvara vårens prakt på! Men å andra sidan så är alla platser bra. Så  nu ska här planteras vårlök så det står härliga till. Några lökar hade åldrats oroväckande snabbt och liksom bara tynat bort, dom planterar jag nog inte. Men, men, det kommer en ny höst med nya lökar, då ska jag på´t igen...

Potatislandet...

När vi var små åkte många familjer till utlandet. Men inte vi, vi tillbringade sommaren i potatislandet. Man åt ju potatis absolut alla dagar under året på den tiden. Därför måste jordkällaren  obönhörligen fyllas så det räckte och blev över.

Vid potatissättningen skulle alla, absolut alla, i familjen hjälpa till. Även om det gick värsta långfilmen på tv. Mamma Gertrud plockade i sättpotatisen i olika hinkar. Olika sorter. Tidig potatis, Magnum bonum, Bintjé och andra sorter. Tråkigt nog tog jag inte in all den kunskapen. Sådant var inte alls prio ett för mig på den tiden.

Först hade vi ett årder som drogs fram av traktorn, den gamla, trogna Terriern. Det att hålla årdret och få ner själva skäret lagom långt ner i jorden var rent ut sagt ett hästarbete kombinerat med en hel vetenskap. Höll man ner det för långt så var man snabbt halvvägs ner till Kina. Höll man för nära marknivå så sladdade bara potatisårdet runt på backen. Inget av dessa resultat godkändes av den barske fadern. Misslyckades man riskerade man några framtida straffarbetspass i någon slybacke med busksaxen i högsta hugg.

Så småningom köptes det hem en riktig potatisfåremaskin som satt på traktorn och gjorde detta slavgöra till rena, rama barnleken. Pappa Anders körde upp fårorna (men vi kallade dom för forrarna) och Mamma Gertrud, systern och jag gick tyngda av potatishinkarna fåra fram och fåra tillbaka och satte potatisen. Noga var det. En fot emellan potatisarna. Piggarna uppåt och nåde den som försökte fuska. Mamma och Pappa kontrollerade arbetet med jämna mellanrum. Så körde pappa igen fårorna.

Några veckor senare så startade den förtvivlade ogräsrensningen. Mamma Gertrud stod på huvudet i potatislandet från tidig morgon till sen kväll. Ideligen tjatande på oss lata ungar om att få hjälp med rensandet. Tills slut kunde vi inte hålla oss undan längre utan vi kom motvilligt krypandes fram ur våra gömställen.

På med hucklet, fram med ogräshinken och så galopperade vi ut på stäppen. Vilken tortyr, jag säger bara det. Man blev stel i ryggen. Knäna ömmade. Fårorna var så långa att man inte ens kunde skönja slutet när man startade på morgonen. Risken att drabbas av solsting var stor. Alltid gassade solen på den stackare som slet bland kvickrot, nässlor och tistlar. Bromsar, bärfisar och andra otrevliga insekter for runt i stora svärmar runt huvudet och än mer pinade oss trötta, lata, gnälliga ungar.

Potatishacka årsmodell 1954

Men vem glömmer den goda, färska nypotatisen? Med salt och vitpeppar på. Eller en klick smör. När jag var liten fick jag dock för mig att potatisskal var giftigt. Kunde man verkligen äta skal? Pappa Anders gapskrattade och tyckte jag skulle prova. Jag tog två små skalbitar och svalde. Hur kändes det? Var jag illamående? Fick jag hjärtklappning? Jag låg matt på kammarsoffan och inväntade slutet. När klockan blev fram emot nio på kvällen och jag fortfarande var i livet så tog jag för givet att jag överlevt det livsfarliga experimentet. Ja, jösses Amalia, hur spännande var ändå inte livet på landet...

När gammalt blir som nytt...

Häromkvällen kände jag för att skapa lite grann. Rev nämligen ut en ursnuskig, gammal solstol från boden. Denna stol hade verkligen sett sina bättre dagar. Vi räddade den från skrotkärran som av en händelse bara. Svågern tyckte att stolen var skräp och ville kasta den på tippen. Vi tyckte att den hade potential och ville ha den kvar. Men inga onda tankar om Svågern för det, alla kan ju inte ha fallenhet för det estetiska. I vilket fall som helst så slet jag ursinnigt av det lortiga och urblekta tyget från stolskelettet. Här fanns ingen tid att förlora.

 

Egentligen hade jag inget passande tyg men fick syn på min gamla hemvävda matta ligga i ett hörn. Jag greppade den och nitade raskt fast den vid stolen. Denna matta har jag själv vävt. Med mattrasor av kläder från barn- och ungdomsdagar. Kan väl, utan att ljuga, säga att det var rött och rosa som gällde. Såg lämningarna efter min rosa, ganska unika, byxdress från 70-talet, troligen i något jerseymaterial. Även dom rosa jeansen hade kommit med på ett hörn. Rött och rosa - märklig färgkombination.

Visserligen var mattan lite för bred men jag vek kanten lite grann och vips så passade mattstumpen på stolen. Ja, minsann, vilken underbar solstol det blev. Hur pigg blir man inte då man beskådar de klämmiga, färgglada ränderna? Hur gärna vill man inte kasta sig ner och bara koppla av? Rejäl trästomme, om än lite ranglig. Det gäller att ta det lite lugnt när man sätter sig. Kanske mattan också är något osäker i kvalitén men man får helt enkelt chansa och hoppas den håller.

Varsågod, här är skapelsen, låt Er väl studera det gedigna arbetet.

Åhå, då är det bara att sätta tänderna i nästa projekt. Detta blir nog knivigare. När jag provade att vika upp stolen fick jag den inte ens på rätt köl. Hur jag än bröt, vek och bände. Tror nästan att den växt ihop. Men det blir morgondagens problem...

Ska bli spännande att få se slutresultatet!

 

Fattigmansväxthus eller tältvarianten?

Tidig sommarmorgon. Man öppnar dörren, sticker ut näsan och spanar. Härlig dag. Sol. Och blå himmel. Idag skulle  trädgårdsarbetet fortlöpa. Dom stackars tomatplantorna måste obönhörligen ner i jord. Låter vansinnigt sent kan jag tro, men så var fallet. Det var bara att leta fram lämpliga spadar och finfin jord.

En av tomatplantorna hamnade vid Lilla stugväggen med ett gammalt fönster lutat över. Fattigmansväxthus skulle man kunna kalla det. Så gjorde alltid Mamma Gertrud och hon kunde minsann skörda tomater i parti och minut. Och varför skulle det misslyckas för just mig, kan man undra...

En tomatplanta sattes i en gammal hink och ställdes i Kulturtantens "växthus". Vilket är så anskrämligt att man lätt kan få känning av både depression och njursvikt bara man går förbi. En ranglig ställning monteras ihop och ställs på marken. Så drar man över ett plastöverdrag. Mycket snarlikt ett vanligt tält. Med blixtlås som vädringsluckor. Huset är 1 m x 40 cm och så 1, 2 m högt. Ostadigt till tusen. Kommer att slås till marken vid första bästa sommarbris.


Var får man tag på dylika saker? Kan man undra. Loppisfynd? Present från någon tidning hon börjat prenumerera på? Gåva från någon ovän? Hittat i någon container? Frågorna är många. Och jag vet att hon skulle bli ganska gramse på mig om hon läste detta. Men jag tar risken bara för att Ni ska få reda på hur jag egentligen har det i livet.

Så klart att man hoppas på god skörd. Även detta år, vågar jag säga. Förra året var ju min tomatodling en verklig källa till glädje. De magra och skrangliga växter bands upp mot väggen. Jag vattnade. Och pratade med plantorna. Varje dag. Dom dagarna jag var bortrest ringde jag minst en gång om dagen för att höra hur mina små telningar mådde. Kulturtanten frustade av skratt och många andra hade både fyndiga och syrliga kommentarer om odlingen.

Men då det var dags att skörda då var det minsann ingen som skrattade. Då grät dom. Ynka fyra tomater hade växt fram under sommaren. Små som en stor tumnagel. Men röda. Och goda. Yippie! Vad var det jag sa?.

Kalla mig gärna trädgårdsintendenten...

Jag jobbar oerhört hårt i trädgården. Inte såsom alla Ni andra som kan det där med blommor. Som kan uttala blomsorterna på latin till och med i sömnen. Ympar fruktträd och beskär rosbuskar lika snabbt och bra som vi andra skivar gurka.

Rabatt? Eller kanske äng?

Nä, jag koncentrar mig på gräsklippningen. Springer runt med trimmern från morgon till kväll. Några partier på gården är svåra att artbestämma. Är det en blomrabatt eller är det möjligen  en blomsteräng? Är man osäker får man ta av hälften av gräsbeståndet.  På höjden alltså. Detta blir således en ganska obekväm arbetsställning. Man måste hålla trimmern en bra bit upp i luften och liksom bara knipsa av översta 20 centimetrarna av gröngräset. Och om man är som jag, ganska liten, så frestar det på rätt duktigt i axlar och armar. Känns som om man borde gå resten av dagen med armarna i mitella. Men det är smällar som man får ta.

Kulturtantens evinnerliga handlande på mellansveriges alla blomloppis resulterar i att hela gårdsplanen är full med blomplantor. Dessa stackars rangliga varelser riktigt skriker efter ett riktigt hem. De är lämnade åt sitt öde. Eller ännu värre, lämnade i mina vårdslösa händer.



 Kors i taket - nu blommar pepparroten

Annars ägnar jag mycken tid åt mina avancerade odlingar. Pepparroten vars enorma växtlighet kan få den mest trädgårdsintresserade att börja gråta. Gräslöken är mycket frodig i år. Även persiljan tar sig riktigt duktigt. Myntan är utbredd som värsta kvickrotsbeståndet.

Sist men inte minst - humlen växer så det knakar. Vore konstigt annars. Vilken omhuldning dessa växter får. Någon som ropar glatt varje morgon: "Kom till mamsingen!" eller "Oj, vad ni blivit stora och fina!". Samtidigt som plantorna blir omklappade och inledda på rätt väg. Den behandlingen kanske vi alla borde få...rackarn´s vad man skulle växa då...

Dags att ta in på vilohem...

Dom senaste veckorna har varit hektiska. Städ och röj inför studenten. Alla hemvävda, vita dukarna som skulle strykas. Ogräset som jag faktiskt fick av på blomlisterna frampå gården. Gräset skulle klippas. Diskning av allt finporslin som bara används vid partytajm. Och allt onödigt bara baxades in i garderober och skåp som sedan låstes med dubbla varv så ingen bortkommen gäst av misstag skulle öppna och allt skulle ramla ut.

Lägg då till städ och röj inför loppisdagarna två. Sopning, dammtorkning, framplockning och prismärkning. Jag stod för städ, Kulturtanten och Svågern för varuarbetet. Butikschefen Valdemar "råkade" ha en mycket viktig golfspelning just den dagen. Kom hem i skymningen och satte sig i en fåtölj och somnade omedelbart. Tack för den insatsen!

Nu känns det i hela kroppen att man är färdig för att ta in på vilohem. Eller kanske något slags behandlingshem för nerverna är synnerligen svaga efter allt slit och all stress. Eller hem som hem, bara jag kan få ligga i en sammetsklädd schäslong i allsköns ro. Mumsandes på jordgubbar och chokladpraliner, drickandes välkyld champagne. Kanske någon som ropar med jämna mellanrum - "Middagen är serverad!" eller "Vem önskar en räkcocktail?" Det är ju inte särskilt mycket man begär här i livet...