Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 9 april 2015

Att vara fin i kanten...

Visst är det skönt när vintern försvunnit och så tacksamt tagit med sitt isiga snötäcke men det dyker också då upp ett och annat som innan dolts så bra under snölagret. Som till exempel grusgången...


Jag började hysteriskt räfsa bort gruset som hamnat på gräset under vinterns alla snöskottningar. Insåg då den oerhörda obalansen mellan kraftig och fin gräsmatta och prydlig och ogräsbefriad grusgång. Jag skrek rätt ut och genast kom Valdemar småspringande från det innersta av bodar.


Han kastade sig ner på knä (se där, ja!) och riggade upp ett snörarrangemang för att kunna få exakt raka grusgångskanter. Att han i ivern bara liksom råkade riva ner tvättlinan var inget som jag just då reagerade på. Nä, inte just då kanske, men sen...


Jag startade faktiskt upp detta arbete förra våren också och kom så långt som jag spände upp rättesnörena men sedan föll det arbetet helt i glömska. Då någon stackare råkat snava exakt fjorton gånger över riktsnöret så då försvann hela arrangemanget i ett huj och allt bara liksom rann ut i sanden.

Annat var det förr i tiden. Då rensade Mamma Gertrud ogräs i gruset när helst hon hade en ledig stund. Och Pappa Anders han drog fram värsta gårdskrattan varje söndagsförmiddag och krattade och skrapade gården så det stod härliga till. Ja, se då kunde man prata om att vara fin i kanten...

10 kommentarer:

  1. Så finurligt Du knöt ihop påsen! Gillade de där söndagsfina gångarna. Nu är det knappast någon som tar sig tid.
    Allt gott
    Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krattade grusgångar är ett mål för mig, helt klart. Fast jag vet ju ännu inte hur långt jag hinner med kanthackandet denna säsong...jag lovar absolut inget...

      Radera
  2. Å vilken otroligt söt liten stuga! Finurligt med snörena! Har en sån där grusgång med ytterst obestämda kanter...kanske skulle göra ngt åt den? Kan du skicka hit Valdemar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Lilla stugan är rätt gullig, faktiskt. Valdemar visste inte att det redan fanns en färdiggjord kantlina i boden. Tillverkad av Mamma ungefär år 1948, med kraftigt snöre med tillhörande två alldeles perfekt tilltäljda pinnar. Visst, jag hade kunnat skicka över Valdemar men problemet är att han bara spänner linan, det andra och absolut värsta jobbet, kanthackandet, ligger på mig, arma kvinna...

      Radera
  3. Åååh, så fint och mysigt ni bor! Jag är också väldigt såld på raka nyrensade grusgångar. Jag kör med salt eller ogräsättika på mina och har en stark gubbe som sköter kanterna. Inga kemikalier!!
    Karm och trevlig helg!
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, kanske jag borde salta på lite eller kanske ta den där ättiksflaskan som Valdemar råkade tappa och spillde ut halva innehållet på köksgolvet bara tio minuter innan påskafrämmandet kom. Jag fick gömma undan flaskan bakom boden och snabbt vädra ut ättikslukten...min gubbe är också ganska stark men det är dock jag som (miss-)sköter gräskanterna...Trevlig helg på Dig!

      Radera
  4. Vilket gulligt litet hus! Är mkt förtjust i röda stugor och torp. (Själv stolt ägare till ett småländskt dito långt ut i skogen.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag är synnerligen förtjust i Lilla stugan här hemma på gården som för övrigt är vårt barndomshem...

      Radera
  5. Svar
    1. Ja, den är inte stor men den räcker bra åt oss...

      Radera