Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

söndag 12 april 2015

Dejt med doktorn...

Igår hade jag stämt träff med doktorn. Det är inte så himla ofta som jag har umgåtts med honom genom åren men jag måste tillstå att ju äldre jag blir ju oftare får vi chansen att träffas, doktorn och jag.


Vi har en sådan trevlig vårdcentral inne i stan. Det roliga är att nästan all nere från byn är inskrivna just där. Aldrig träffar man så många bybor som just hos doktorn. Lokalerna är kanske lite trånga och kanske lite liksom hoppressade, men trevliga, det ska jag verkligen säga.

Som till exempel väntrummet, eller man kan till och med säga väntkorridoren för jag upplever det mest som om man sitter i just en korridor. En träsoffa på ena sidan och så uppställda stolar på andra sidan korridoren. När doktorerna och sköterskorna sveper förbi då gäller det alltså att snabbt som tusan vika undan sina knän för att inte hindra personalen i sin framfart. Man sitter nämligen nästan så nära varandra att knäna nästan slår emot människans mitt emot en. Man kommer väldigt tätt inpå varandra, ja, ibland nästan för nära. Faktiskt.

Ibland kan det kännas som en pinsam tystnad med bara några hostningar, skrapningar med stolarna och lite mummel inne från distriktsköterskan. Man vet liksom inte vad man ska vila ögonen på och jag som lider av social fobi känner mig verkligen malplacerad. Man kan knappt lägga det ena benet över det andra utan att putta ner grannen på golvet. I ett försök att komma ifrån trängseln tar man en tidning från hyllan och inser genast att man greppat en Året Runt från 1974 eller Kvällsstunden från 1963. Fast det spelar ju egentligen ingen roll då man oftast glömt läsglasögonen men man kan i alla fall dölja sig bakom tidningen. När så öppningstiden närmar sig sitter alla hopknökade på absolut alla sittplatser som finns.

En gång när jag satt nervöst och väntade på sköterskan med kölappen i högsta hugg i det fyllda väntrummet då öppnas dörren och in kommer det en karl nere ifrån byn. En glad och positiv varelse som dessutom är släkt på Mamma Gertruds sida - nämligen Robert. Han hejade glatt och vi satt och pratade. Och inte nog med det, denne trevliga karl höjde samvaron och trivselnivån i väntrummet många, många snäpp.



Robert baxade fram små gummor, komna i taxi ifrån storskogarna, och som inte varit i stan på åratal. Han hjälpte både stora och små till rätt dörr, ordnade kölappar och fickparkerade gulliga gubbar med rullatorer. Robert ställde fram fler stolar när stora horder av folk invaderade väntrummet. Han hejade glatt på gamla bekanta och skämtade och skojade både högt och lågt, och till höger och vänster.

Jag kan aldrig tänka mig att det varit roligare i det väntrummet, varken förr eller senare. Alla som inte totalt gapskrattade satt i alla fall med ett leende på läpparna. Ja, den stunden gav både glädje och energi, det kanske var flera som kände att den mannen gjort deras dag. Så upplevde jag det i alla fall. Jag småskrattade faktiskt hela vägen hem...

Hur det gick hos doktorn då? Jo, då, han var så rar och omtänksam och jag hade recept på både det ena och det andra när jag kom ut från vårdcentralen. Nu kommer det nog snart att bli ordning på torpet... 

8 kommentarer:

  1. Roligt ni verkade ha i väntrummet. . . .men hur gick det med glädjespridaren Robert? Han verkade ju inte speciellt sjuk eller led han bara av "sällskapsjukan"!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tror nog att det riktigt bra för då och då ser man honom eller allra mest vi möts i varsin bi nere i bynl. Vi hejar och jag har alltid ett leende på läpparna...

      Radera
  2. Låter som om doktorerna får löpa häck i den där korridoren. Jag är också en sån där som rycker tag i en tidning och precis lika imponerad som du över Robert-typer. Men vi har säkert något annat jättebra. Tänk dig hela korridoren fullt med Robertar...Nej det är nog meningen att andra sorter behövs också... :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Du har helt rätt, jag är ju till exempel ett geni vad det gäller att gräva ur slaskdiket och spänta stickor...

      Radera
  3. Ja, och här sitter jag som vanligt med ett leende på läpparna.. Det har jag ofta när jag läst dina inlägg..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
  4. Hejsan! Och vad härligt du skriver sitter här framför datorn och bara ler!!!!! Och så kul att du hittade till min lilla blogg, Ha en fin vecka kram från Maja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har nog minsann läst Din blogg flera gånger förut och vi kommer tillbaka...så klart...

      Radera