Till Kanadaresenärerna

Tips på några mycket användbara franska fraser från den otroligt välartikulerade Lilla gummann:

"Kell ash ave vo?"         =  Hur gammal är du?

"Ill ne plö pa."                =  Det regnar inte.

"Kell ör e till?"                = Hur mycket är klockan?

Obs! Franska ord men skrivna på svenska för enkelhetens skull!    
Träna ordentligt på de skorrande franska r-en.

Lycka till!

GuldMannen

Han kom som ett snöoväder en januari-afton och hade en guldmedalj i ett band runt halsen. 

Mannen hade gått och vunnit gubb-SM i curling tillsammans med Kalle och Grabbarna från Ö-vik. Grattis!

Nu är det bråda dagar att packa inför VM-resan till Kanada.
Tänk om jag träffar King vid gränspolisen! 

Pratar dom engelska dit vi ska eller måste jag fräscha upp min franska? (Kommer att bli en katastrof!! Ledsen Hammar minns inte många ord!).

I landet över Atlanten finns, ja man tror inte att det är sant, både bäver och kanadagås. Kommer att kännas som att gå ner till lilla sjön hemmavid.

Stor risig bäverhydda och gåsskit på bryggan!

Wobblerkroppen

Nu går det utför med Lilla gummann ska ni veta. Och det är inte fråga om störtlopp, inte alls.  Ni vet nyårslöftet om det nyttiga levernet som utlovades så optimistiskt. Jag säger som det är – det sket sig totalt. Det har känts tungt med motionerandet. För deprimerande. Hopplöst.

Eftersom jag lever efter mottot – Man ska odla sina depressioner – så är det precis det jag håller på med just nu.  För mig personligen är det så att jag måste slå i botten innan jag kan rycka upp mig och börja på nytt. Om ni förstår vad jag menar?.

Så nu är man alltså där nere på ”botten”. Moffar i sig kakor, godis, chips, jordnötter och semlor så att magen står i fyra hörn. Ligger lat, deppig, fet och trött i soffan och tittar på tv. 

Som ung var jag mager som en skrika men med åren har magen tjockat på sig riktigt ordentligt. Kulturtanten har kallat min skapelse för en wobblerkropp. Jag har känt mig lite stolt över detta faktiskt. ” Va, kul, wobblerkropp. Det är nog inte många som har det.” har jag skrockat och fnissat för mig själv. Ända tills den dagen då jag kom på vad det egentligen var. Wobbler alltså. Ett fiskedrag. Med formen fet på mitten och smal i ändarna. Ridå!!

Så småningom stod det klart även för mig att jag faktiskt hade en wobblerkropp och inte en alldeles underbar timglasfigur. Periodvis har jag försökt att banta men kilona försvinner på helt fel ställen. Rumpan blir ännu magrare och benen smala som staketpinnar.

Men nu är det alltså slut med wobblerlevernet och deppandet. På fredag den första februari då börjar det nya livet på riktigt. Inga korslagda fingrar bakom ryggen. Jag lovar. Nyttig mat. Lagom med motion. En positiv och glad uppsyn.

Men ibland får man synda. På helgen, tycker jag. Med något lite gottis och ett glas vin eller två. Man måste ju ha nåt att se fram emot…eller?

Trädhuset

Sommarhus uthyres. Något för den som älskar det enkla livet. Ingen storstadsstress, frisk luft, endast 150 m till liten, dyig insjö, möjlighet till bäversafari, härlig utsikt över trekammarbrunnens filtreringsbädd.

Några interiör-bilder från trädhuset, man ska inte döma hunden efter håret.

 Detta hus rymmer mer än man tror.

Hyr detta luftiga fritidshus för en vecka i taget eller hela sommaren. Först till kvarn...

Vilse i pannkakan

Jag blir så fruktansvärt trött på matlagning. Var eviga dag. Varje vecka. År ut och år in. Det känns oerhört tungt. Och fullkomligt onödigt.

En kväll var jag så fruktansvärt less. På vädret. På mörkret. På mina magvalkar. På att jag aldrig vinner en miljon. Ja, det var ett så pass deprimerat tillstånd att jag absolut inte orkade laga mat. Ingen katastrof för mig personligen, det har ju hänt förr om man säger så. Men framåt halv åttataget så började det kurra i magen. Skit också, skulle jag bli tvungen att tända i spisen och laga mat. Orka? 

Men då kom jag ju på att jag hade ju rester från helgen. Resterna visade sig vara, hör och häpna, pepparkakor. Mums! Jag öppnade kakburken och la fram de sista sjutton pepparkakorna på ett stort fat. Bredde smör på. Och skivade på två små skivor ost på varje kaka. Hokuspokus, filijokus! Så var kvällsmaten klar.

Jag placerade mig i tv-fåtöljen med pepparkaksfatet  i knät. För att förgylla den ganska så fattiga kvällsvarden så hade jag hällt upp ett glas vin. Perfekt bouquet, fyllig och nyanserad. Det mörkröda riojavinet sköljde ner den simpla ”maten” och förvandlade den till delikat lyxmat av absolut bästa sort.

Det är tråkigt att jag inte kan laga mat. Ni kan aldrig förstå hur svårt jag har det. Men jag diskar gärna. Problemet är väl bara att jag fuskar oerhört mycket. Kulturtanten pikar mig gärna. Ja, hon drar sig inte det minsta för att helt rått säga: ” Ja, eftersom det är du som diskar så får man väl ta ett redigt tag med torkhandduken!”. Hon menar helt enkelt att hon får dra av dom sista matresterna med handduken. Men vadå? Det funkar väl alldeles utmärkt!

Tänk alla mina misslyckade försök i köket genom livet. Som ung, då vi köpt vårt lilla torp, och jag plockade av vinbär i trädgården för att göra saft. Ivrigt påhejad av kära Mamma Gertrud som säkert hade ett litet, litet hopp att lillflickan nu äntligen skulle följa i mors fotspår och bli duktig i köket. Och, javisst, den saften blev jättebra. Synd bara att man inte kunde få ur den ur flaskorna. Men röd och fin var den, det vill jag minnas med glädje.

Eller saftkrämen som blev till en seg geléklump som vägrade lämna kastrullbotten. Och som blev kallad för tuttifruttikrämen under lång tid efter. Det dröjde flera år innan jag kokade kräm igen. Då blev den aningen bättre. Inbillar jag mig.

Tänk alla kakbak som misslyckats.  Eftersom jag stressar och hafsar så tar jag kanske en tesked i stället för en matsked. Eller räknar fel på antal deciliter. Häller i för mycket. Eller för lite. Det är då degarna rinner över bakbordet i stället för att ligga där alldeles magvalksplufsiga och porösa. Det är då sockerkakorna inte höjer sig och blir blott två cm höga. Det är då småkakorna blir så hårda så man blir tvungen att panikbeställa hem ett alldeles sprillans nytt tandgarnityr via postorder.

Tidningarna översvämmas ju av recept av alla de slag. Och nu för tiden fylls ju tv-tablåerna med bara en massa matlagningsprogram. Tar det aldrig slut, undrar jag, den elaka, hushållsallergiska Lilla gummann. Men jag struntar fullkomligt i sådana program och försöker supersnabbt zappa förbi för att minimera risken att fastna i något studiokök.

Nej, jag lutar mig hellre tillbaka i rangelfåtöljen för att avnjuta en alldeles underbar serie - Hem till gården. Bättre program har aldrig, i tv:s långa historia, någonsin producerats. Serien har säkert gått i femton år, kanske mer, men man kan ändå bara hoppa in i handlingen.  Där på puben i Emmerdale överlever man på något glas vin, ett stort glas öl och lite snacks, där händer allt möjligt och ändå inget.

Det är mitt liv i ett nötskal…

Toalett på allas sätt

Vi har alla olika krav på viss standard vad det gäller toaletter. Själva växte vi upp med utedass. Visst, lite halvsnuskigt, viss lukt kunde naturligtvis förekomma och både myror och flugor kunde man drabbas av sommartid. Men på vintern då kan jag lova att det var totalt flug- och myggfritt. Det var heller ingen som helst tendens till kö utanför dasset. Alla besök var snabba. Ingen ville frysa fast.

Sedan kom nya tider då ingen, absolut ingen, ville gå på utedass. Det var något som alla rynkade näsan åt. Då flyttades alla toaletter inomhus och WC blev en självklarhet. Varmt och gott. Inga myror eller flugor. Men kanske en viss risk för köbildning. Och lukten kunde faktiskt kvarstå beroende på vem som utnyttjade toaletten.

Vidare kom mulltoan som blivit Lilla gummanns melodi. Toa inne fast som på utedassvariant. Inga flugor eller myror. Varmt om rumpan. Men lukten kan stundtals vara påtaglig. Mycket beroende på hur man sköter hela apparaten. Ja, toan alltså.

                                                    

Nyaste nytt kan vi presentera här. WC utomhus. Kallt om rumpan. Vintertid flugfritt. Stort problem här är nederbörden då inget tak finnes. Inga väggar heller vilket kan ge visst drag blåsiga dagar men tar automatiskt bort all eventuell lukt. Fördelen med denna toalettvariant är att man på ett naturligt sätt kan umgås med grannar och vänner under själva toalettbesöket. Kanske något vi länge önskat. Eller också inte alls.

Fast detta kanske vi bara kan kalla skitsnack...

Knack, knack på dörren. Vem där?

Det hände sig här i höstas: Jag hade suttit hela långa kvällen inrullad i en filt och läst framför kakelugnen. Så var det äntligen dags att skutta ner i kökssoffan. Somnade direkt men vaknade nästan omedelbart upp med ett ryck. Det var något jag hörde!!! En knackning på dörren!!!! Du milde tid! Andningen stannade helt abrupt och jag stod som paralyserad för någon minut. Men inget mer hördes.

”Kära nån”, försökte jag trösta mig själv, ”du hörde välan i syne.”. Javisst, var det så. Det är inte klokt vad man kan få för sig i den mörka natten. Jag skrattade lite generat och klev åter ner i kökssoffan. Ruggade ner mig i den gamla muggiga tagelmadrassen och drog det röda, tunga vaddtäcket över den gamla, trötta kroppen.

Då hördes det igen!!! Knackningen. Och en till. Och en till. ”Mamma!!!!” försökte jag skrika men det kom inte fram ett enda ljud. Ville bara gömma mig, rulla in mig i det tjocka täcket likt en jättestor kåldolme som ett pansar mot yttervärlden.

Men så tog ilskan överhanden. Jag greppade spiskroken, kastade på mig storvästen, störtade ut i farstun och hoppade i storstövlarna. Stampade ilsket i golvet några gånger för att skrämmas helt enkelt. Jag vräkte upp ytterdörren och gallskrek med min gälla röst rätt ut i den kalla, mörka natten:

”Nu slutar du med dom här dumheterna, din idiot!! Hör du vad jag säger?”. Men det var ingen som svarade för det fanns ingen, absolut ingen, där ute på gårdsplanen.

Nu var jag så arg så fradgan skvätte i mungiporna. Jag kastade mig ner i soffan med väst och stövlar på. För om den idioten knackade på en gång till då skulle jag minsann ge honom en omgång med spiskroken som han sent skulle glömma. Så jag låg där och väntade. Och väntade. Så vaknade jag upp med ett ryck. Ingen knackning.  Men så fruktansvärt kallt i köket. Eftersom som vedkorgen gapade tom så måste jag ut till vedboden efter ved. Trots morgonens tidiga mörka timme.

På väg tillbaka från vedboden hörde jag en knackning vid dörren. Men ingen fanns där. Va? Vad var det som hände?  Men då fick jag se den gamla, buckliga krukan som hängde på spiken bredvid dörren. Det var ju den som blåst fram och tillbaka och knackat varje gång den träffat ytterväggen.

Om det nu hade varit någon som verkligen knackat på, och mött en tant med Skogs-Mullefrisyr och galen blick, ursinnigt fäktande med värsta sotiga spiskroken, vem skulle inte lägga benen på ryggen och störta därifrån då? Jag bara undrar. Och hoppas.

Hädanefter skulle det bli lugna nätter i lilla stugan. Inget rännande fram och tillbaka i farstun. Och absolut inga knackningar på ytterdörren för krukan vid dörren var nedtagen. Men en sak hade jag lärt mig. Rackarn´s vad modig man blir när man har storstövlarna på och när man håller ett stadigt grepp i spiskroken. Får man också på sig reflexvästen då klarar man säkert det mesta...

Det Pluranska köket

Dagen börjar, tidigt i ottan, med kontroll av utetemperaturen. Man hoppar högt i ullstrumporna och håller nästan på att ramla raklång över den tomma vedkorgen när man läser av termometern. Nej, det kan inte vara sant!! 23 grader kallt. För fjärde morgonen i rad. Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång…

Igår gjorde jag en temperaturinventering, eller vad det nu kan kallas,  i lilla stugan. I köket var det 24 grader varmt. I kammaren blott 16 innan vi satte fart i kakelugnen. På fönsterbrädan 11 grader. På golvet endast 6 ynka grader.  Inte konstigt att det krävs dubbla raggsockor och gosiga ulltofflor på fötterna för att förebygga kallbrand. Så får man också komma ihåg att man måste skrapa insidan på fönstren i kammaren för att över huvudtaget kunna se ut.

Vem tackar nej till dessa gostofflor? Inte mina fossingar i alla fall.

Igår när vi stekte köttbullar kom vi upp i något slags värmerekord, nämligen 36 härliga, varma grader, i köket. Inte långt till feberyrande, faktiskt. Mycket beroende på att när man steker måste man stänga till kammardörren för att inte få all stekos dit in. Vadå, fläkt? Nej, sådan lyx har inte vi. Tok heller. Vi bara vickar upp ventilen ovanför vedspisen lite i hopp och tro att något stekos ska dra upp där. Men tror inte det är så himla effektivt. Det mesta stekoset fastnar i håret, den vackra, välkammade gråkalufsen.

Det är alltså stora temperaturskillnader här hemma. Från blotta sex grader på kammargolvet upp till 36 grader i köket. Inte konstigt då att man i köket kan se folk laga mat med nästan bar överkropp, och då är det ändå inte Plura som står i köttbullsoset och steker, medans det samtidigt sitter folk i kammaren inlindade i tjocka filtar och småhuttrar.

Härligt goda hemgjorda köttbullar

Jag vill inte klaga i onödan, men måste det vara så här fruktansvärt kallt? Ja, måste det vara vinter över huvudtaget? I nästa val kommer jag att rösta på det parti som lovar att ta bort årstiden vinter. Ja, så himla svårt kan det väl inte vara. Det är ju så vanligt i dagens Sverige att dra in på saker och ting. Seså, ett nappatag och slopa vintern och ni har min röst. Jag tackar och bugar i förskott...

Man tager vad man haver...

Har du begåvats med ett ekande tomt inredningskonto så säger jag bara grattis! Välkommen till klubben! Det är ju då man verkligen får chansen att visa vad man går för. Göra någonting av ingenting. Ställ det mot väggen och jämför med att bara stega in i värsta inredningsaffären och handla för stora pengar. Är det någon sport kanske? 

Jag har haft den stora glädjen att få utvecklas i denna genre under många, långa år. Och det funkar, jag lovar. Som när jag länge önskat mig en vägghylla till kammaren. Av ren och skär tur fann jag några gamla, avskavda konsoler i boden. I ett skåp inne i snickarboden hittade jag en målarfärgsburk, från tidigt femtiotal skulle jag tro. Men man tager vad man haver.

Lite fuskmålat kanske, men vem
bryr sig? Inte jag i alla fall.

Nu började jakten på ett stabilt, rustikt hyllplan. Med ett raskt tempo gick jag igenom flera möjliga och omöjliga ställen på gården. Röjde genom brädhögar, järnskrot och annat bråte.

Inne på gamla loggolvet fick jag till slut napp. Bakom en rostig och ranglig harv där låg brädan med stort B. Visserligen ohyvlad och med lite färgstänk på och så lite söndersågad i ena hörnet. Men jag tänkte att jag kunde ha den sidan mot väggen så skulle ju ingen lägga märke till det. Man måste se bortom ramarna när man skapar, liksom.

Halvsunkig rustik bräda

Glad som en lärka kom jag skuttande med den halvsnuskiga brädan under armen. På gården stod Valdemar och såg förundrat på mig och på brädan. ”Var ska du ha den någonstans?”, frågade han och snöt sig ljudligt i den rutiga näsduken. Jag hörde nog den skeptiska tonen men bestämde mig för att inte hetsa upp mig i ett försök till försvar, utan mer köra ”den stackars Lilla gummann, hon förstår ju inte bättre”-rollen. Den brukar ju fungera alldeles utmärkt i de flesta fallen. Och gjorde så även denna gången. 

"Den ska bli ett hyllplan!", ropade jag glatt, och studsade upp och ned i gruset likt en förvuxen treåring. Valdemar suckade djupt och ruskade på huvudet. Men kände förmodligen att det inte fanns nåt att göra åt eländet, så han vände snabbt på klacken och drog in för att mala på en panna kaffe, för att lugna sina hårt beprövade nerver. 

Hoppsan, avsågat hörn

 Jag fick snabbt fram värsta kokheta skurvattnet och for sedan fram som en mindre orkan och skurade tills brädan nästan blänkte. Precis då blev jag lite osäker på om det verkligen var en sådan hylla som jag ville ha. Det skulle nog se för bedrövligt ut. Ville helst bara kasta mig ner på marken, sparka trotsigt med benen så gårdsgruset sprätte, gråta och skrika och be någon vänlig själ om hjälp för att hitta en ny och bättre bräda.

Men jag gjorde det inte. För skam den som ger sig, tänkte jag och mindes Pappa Anders eviga ord: "Det finns ingenting som är omöjligt bara man försöker tillräckligt länge!". Jag rätade på ryggen, drog en test av gråluggen ur ögonen, snöt mig lite nonchalant i näven och fick en gnutta balans i tillvaron. 

Jag slängde upp den renskurade brädan på konsolerna och betraktade skapelsen på lite håll. Att nu brädan var ohyvlad, hade några färgklickar och en avsågad hörna det märktes faktiskt nästan inte alls. Det hela verkade mest som ett mirakel. Eller var det bara så att ”man får rätta mun efter matsäcken”? Det var detta jag kunde få till av vad som fanns. Och då blev det också bra. Tyckte jag i alla fall.

Rustik hylla - vilken skapelse

Se aldrig ner på en avskavd gammal bräda den kan bli till vad som helst. Bara man har rätta känslan...

Idag fick jag sparken...

...ut ur lidret. Ett mycket farligt och riskfyllt projekt då "lirstrappen" är i det närmaste lodrät. Men någon måste visa mod och styrka. Någon måste gå i bräschen. Och det blev jag. Först baxa fram själva sparken till trappavsatsen. Över åtta pinnstolar, en gammal stålfjädermadrass, en föråldrad vevgrammofon och en Volvo-motor årsmodell 1954.

Nåväl allt gick bra. Sparken klarade livhanken. Och jag med. Seså, upp på sparken och ut på vägen. Här skulle det åkas spark så det stod härliga till. Broms-ritch-skriik!!! Underlaget var inte längre snö och is. Nej, hela körbanan var grusad upp till knäna.

I veckan när vägen var glashal så hade jag garderat mig med ordentliga broddar under kängorna. Vilket var mycket tillfredställande. Men en dag då drattade jag på ändan minst fyra gånger. Det riktigt dånade när jag slog i backen så detta blev nog upprinnelsen till någon jordbävning nere i Kina. Hur kunde det bli så? Förklaringen kom då jag tog av mig skorna. Någon hade satt broddarna åt fel håll. Kunde det ha varit jag?

Om man inget har i huvudet får man ganska ont i rumpan...eller hur låter det gamla talesättet...

Hunden, en som alltid ställer upp!

Hunden människans bästa vän brukar det ju heta. Ja de är ju användbara inom många områden. Som svampletare, vårdare, gosehundar, mögelspecialister, bombsökare.

Vår hund Pärlan har en alldeles egen färdighet. Hon är en fena på att sopsortera! Jo, det är faktiskt sant. Låter ofattbart, men så är det. När hon ser att soppåsen är full plockar hon smidigt ner den från väggen. 

Ni kanske finner det märkligt att ha soporna upphängda på väggen men vi är ju alla olika. 

Pärlan går sedan grundligt igenom soporna. Och nu till det fina i kråksången, hon sorterar upp soporna i olika fraktioner. Bara att packa ner och köra till återvinningsstationen. 

Märkligt nog är allt komposterbart borta. Hur Pärlan bär sig åt för att få ut det komposterbara till komposttunnan har jag ingen aning om!

 Vår lilla Pärla, komposthunden - en ständig källa till glädje... 

Kuttersmycket

Så kom den dagen då vi äntligen fick nytta av min kropp. Jo, det är sant. Och missförstå mig rätt. 

 

Så här var det: Årsveden skulle hem ur skogen. Den gamla Terriern, traktorn alltså, var som vanligt i topptrim men vedsläden, från 1923, var inte pigg. Renoveringen hade dragit ut på tiden, eller hade egentligen aldrig riktigt startat så släden låg fortfarande som ett vrak.

 

 

Butikschefen ordnade en fyrhjuling med tillhörande kärra. Oj, skulle sådana moderniteter komma till vår gård. Jajemen. På med kärran och ut i skogen. Vi lastade på riktigt duktigt. Och så snabbt köra hem för att lasta av. Men vad händer? Vid den nästan lodräta backen vägrade fyrhjulingen gå framåt. Kanske för tungt lastad. För mycket snö. Eller vad den bara trött? 

 

”Upp på maskinen, du frodiga kvinna”, ropade Valdemar. "Gulp!", tänkte jag och ramlade baklänges i den djupa snön av förvåning . Men jag gjorde som han sa. Tog ett redigt skutt och placerade mig längst fram på fyrhjulingen. Och där satt jag med hela min kropp och höll i mig allt vad jag orkade. Med alla mina kilon som duktigt tyngde ner frampartiet. Och kan ni tänka er, vi kom uppför backen allihop. Terrängfordonet, vagnen, lasten, Valdemar och det ljuva kuttersmycket. 

 

 

Valdemar log med hela ansiktet. Man kunde skymta de plirande ögonen bakom hans igenimmade glasögon. Snoret i mustaschen glänste i solen. Han fick en snödusch uppifrån den stora tallen rakt ner på nacken men det gjorde ingenting. Detta var livet! 

 

Efter några timmar i skogen tog krafterna slut. Vi körde in maskinen och stapplade hem. Jag slängde mig direkt i ett varmt bad för att mjuka upp knän och armbågar som verkligen tar stryk av skogsarbetet. På väg in till lilla stugan så kastade jag mig ner i den lätta, fina snön och rullade några varv. Naken alltså. Bara för att bättra på välbefinnandet lite extra. Jösses, Amalia, det var friskt! 

Den gamla timmersaxen i all sin glans

 

Sen satt jag framför kakelugnen inrullad i den sträva, gamla hästfilten. Valdemar värmde lite Skogsglögg och vi skålade med varandra. Rödmosiga i ansiktet och ganska utarbetade. Men nöjda med dagens arbete. Med den takten skulle det nog bara ta två, tre månader innan veden var hemma. Men vem har bråttom? Inte vi i alla fall…

Hur kul är det med djur? Egentligen alltså...

Vissa djur är enormt roliga, andra ruskigt gulliga, en del kan vara riktigt sällskapliga faktiskt men många är bara till besvär. Det är dom man aldrig någonsin skulle vilja gosa med. Till exempel myrorna på altanen, tvestjärtarna i brevlådan, huggormarna i trädgården, flugorna i soppan och så vidare.

På våran ö har vi bävrar. Vi vill inte ha dom där och dom har aldrig bett om lov att få bo där ens en gång. Men dom håller sig envist kvar.

Ön är snart ett enda stort kalhygge. Bävrarna gnager och fäller så gott som alla våra lövträd för att kunna bygga sin gigantiska hydda större och större och större. Området ser mest ut som ett bautastort plockepinn nu. Inte särskilt upplyftande ska ni veta.

 Alla trädslag duger. Här har de gått loss på björkarna.

 Den stora ståtliga aspen med ett midjemått på cirka fyra meter kommer snart att falla.

 
 Här ser det ut som småbävrarna varit ute




 

Vissa försök med att få bort bävrarna därifrån har gjorts under åren. Våra bäverjägare har gjort sitt bästa för att skjuta dom. Men bävrarna är smarta. Dyker bara snabbt ner under vattnet, liksom tji fick ni, och så är som försvunna för resten av den veckan. Kvar sitter de snopna jägarna i den lilla, gistna ekan och öser med öskaren för fulla muggar för att inte sjunka ner mot den dyiga bottnen. 

Vi har också försökt att skrämma bort dom. Bävrarna alltså, inte jägarna. Vi har bankat på den stora lerhyddan och ropat argt och högt:

"Om vi får syn på er så kommer vi att jaga er runt, runt ön och slå er i ryggen med en jättestor pinne. Så passa er riktigt noga!"

Dumt sätt egentligen, klart att dom inte kommer ut då. Men skulle dom mot förmodan ändå kika ut och få syn på oss, två bastanta tanter med mord i blick, då skulle dom genast lägga svansen mellan benen och dra så fort det bara gick...

Halkigt och svårstavat

Nu har jag äntligen kommit igång med skidåkningen. Det är en ren fröjd att se mig forcera fram i spåret. Ena dagen klassisk stil. Nästa dag fristil. Härliga krafttag med stavarna. Skidorna glider lätt framåt. Skiddräkten sitter som gjuten på min vältränade kropp. Folk klappar i händerna av förtjusning när jag kommer susande. Tror ni mig inte? Nähä, men då kan jag stolt presentera detta bildbevis!

  

Se på mitt alldeles egenhändigt uppkörda spår. Det är inget långt spår utan går bara runt på åkrarna. För ska sanningen fram så går det inte så himla bra. Faktiskt. Skidorna är så hala så man får dra sig fram med skidstavarna. Det gäller att vara armstark. Och det är ju precis det jag inte är. Så jag kämpar, lider och pressar mig fram i spåret. Varv på varv. 

När jag var ung så kunde jag ju åka skidor riktigt skapligt och skrattade hånfullt åt alla som ägnade sig åt, vad jag kallade det, turiståkning. Ja, det där att bara liksom hasa framåt på skidorna. Nu är jag överlycklig om jag skulle komma upp i just den turiståkningsfarten. Men jag ska inte ge mig. Jag ska kämpa!

Dessa skidor var nya anno 1963

Fast visst var det mycket enklare i barndomens dagar. När vi åkte på korta, rejäla träskidor. Mina var olika långa, hemmålade och hade olika slags bindningar. Men hur bra gick dom inte? Ibland stod vi och skrek och grinade utanför huset då det hade fastnat för mycket snö under skidorna. Då kom Mamma Gertrud ut med bakhucklet på huvudet och vallade skidorna med gamla ljusstumpar innan hon snabbt försvann in till vetebullarna i ugnen. Så var det bara att åka igen.

Trälaggar, ljusstumpsvalla och nybakade vetebullar. Det var mycket bättre förr…

Muskulös eller muskellös

Mannen och jag duschar på lite olika sätt. Eller slutprodukten blir i alla fall annorlunda.

När jag blivit grundligt inlöddrad, skrubbad, peelad och avsköljd och hoppat ur badkaret, graciöst som en vältränad Idla-flicka, är det bara lite blött på golvet. Som snabbt kan torkas upp med en liten, liten skurtrasa.

Efter Mannens tvagningsförfarande är det som om ett mindre sjöslag ägt rum. Här behövs extralång duschskrapa, golvmopp och åtskilliga trasor för att bli kvitt vattnet.

Detta kan upplevas synnerligen irriterande, då Mannen ibland "glömmer" att  åtgärda situationen, så en gång frågade jag honom ganska så syrligt: 

"Hur kan det komma sig att det blir så mycket vatten på golvet efter att du har duschat?", så svarar Mannen helt snabbt och världsvant:

"Vattnet studsar ju på mina spända muskler!"

Det är väl då typiskt att man aldrig kommer på någon vass kommentar när det verkligen behövs. Jag inbillar mig ju ändå att vattendropparna studsar minst lika mycket på en rejält cellulitdekorerad magvalk. Men så dum är man väl inte att man säger det, eller...

Är det möjligen skott-år i år...

Ja, så kom det snö igen!! Typiskt. Jag som så sent som i måndags faktiskt hörde vårfåglarna kvittra. Kanske lite tidigt men man kan ju inte hjälpa vad man registrerar och tar in. Önsketänkande kanske. Men i så fall behöver jag det. Annars kan det gå riktigt tungt framåt. 

 

Sopa inte snön under mattan
 

Men, den våren kom snabbt av sig i och med denna snö. Jag vet vems fel det är. Det är Kulturtantens fel. Hon retade nog vädergudarna när hon ställde in skidorna redan den sjätte januari. Som straff ska hon få handskotta halvvägs ner till byn. Bara en kort sträcka på 4 km. Men Kulturtanten är ganska spänstig, fast man inte kan tro det när man ser henne. Så det blir en lätt match för henne. Ut med skyffeln och kvasten. Välkommen fram Kulturtanten! Och lycka till!

Kulturtantens alldeles egna snöskyffel

Själv tänker jag gå sakta och stilla bakom snöslungan hemma på gården. Det är så avkopplande. Se hur snön vräks ut mot kanterna. Passa på att sola lite grann. Kanske nynna på någon gammal slagdänga. Filura på lite av varje. Vinka till grannen. Sedan går jag nog in och firar med ett glas vin. Eller två.

Vrålåket

 

Kulturtanten då, ja hon kommer väl hem när hon är klar...kan jag väl tro...

Rågmjölsgröt och gamla mamelucker

Jag har så gott som hela livet haft besvär med värk i benen. Nära och kära har envisats med att det "bara" varit växtvärk. Pyttsan!

Värken är dock inget som jag egentligen brytt mig så mycket om. Det har ju funkat ändå. Det som behövs är mycket kläder och värme. Både natt och dag bylsar jag på mig. Jag kontrollerar även andras klädsel och jag delar gärna med mig av alla mina pigga tips. Helt gratis. Men trots det är det inte många som uppskattar min omtanke.

På kvällen gör jag mig klar för natten. Jag står definitivt inte, med ulliga, skära tofstofflor i min välfyllda walk-in-closet och väljer ut ett väldesignat och läckert spetsnattlinne, nej, tok heller. Jag står på huvudet i pyjamaslådan på den avskavda, gamla byrån och väljer och vrakar.

Först fiskar jag upp en gosig nattdräkt. Gärna av flanell. Plockar upp ett par varma mamelucker med flossad insida. Fram med benvärmare. Knävärmare. Dubbla raggsockor. Fårskinnsfällen läggs på den muggiga tagelmadrassen. Den lite malätna yllefilten hängs på den rangliga pinnstolen bredvid kökssoffan. För säkerhets skull.

Nu hände det sig att jag kom att läsa en bok med huskurer. Där fann jag ett riktigt intressant kapitel som handlade om värk.  Och där, klart som en stjärna lyser, kunde jag läsa om lösningen på mina benvärksproblem.

Man skulle ta rågmjölsgröt och fylla i tygpåsar. Dessa påsar skulle man binda runt de områden som man hade besvär med. Ja, men vilken bra idé. Jag satte genast igång med att sy tygpåsar och att koka rågmjölsgröt. Så gällde det att slaska i gröten, knyta ihop och så binda på sig påsarna. 

Det är svårt att röra sig kvickt med sladdrande rågmjölsgrötspåsar runt armar och ben, det lärde jag mig denna dag. Man fick förflytta sig som i slowmotion så inte knägrötpåsarna skulle halka ner. Men vad gör man inte för den goda saken skull?

Summa summarum? Jo, för all del, detta grötomslag är nog väldigt bra. Och det kändes ju alldeles förträffligt, så länge värmen fanns kvar i gröten i alla fall. Ska sanningen fram så har jag återgått till flanellsärk, mamelucker, ylleknävärmare och de hemstickade ullraggsockorna. Ingen lustiger syn. Eller, det är kanske just det, det är?

Men bara som ett litet tips: ha alltid en påse rågmjöl i skafferiet. Som en liten vän i nöden. Man vet aldrig när smärtorna sätter in…

Den förlorade hunden...

Efter en avverkad morgonpromenad med hunden nu i julhelgen skulle Mannen hämta in några vedkorgar. Plötsligt var Pärlan hux flux försvunnen.

Mannen ropade, visslade och spanade ut över nejden. Men hunden var som uppslukad av jorden.

Så småningom dök Pärlan upp. Fet som en gris. Hon ville inte ha någon mat utan gick direkt till korgen utan att passera matskålen. Detta hade aldrig någonsin inträffat.

Av grannen fick vi veta att Pärlan varit där och hälsat på och som av en händelse hade hon råkat äta upp all kattmaten. Vi tror även att ett och annat fågelbord hade rensats av hundskrället.

Pärlan tog en välbehövlig fastedag och sov ett helt dygn.

Sådan herre sådan hund...

Nu är glada julen slut, slut, slut...

En del av mig ropar HURRA, HURRA, HURRA!!! Nu är äntligen julen slut. Det är den allergiska delen som talar. Julallergiska alltså. Den delen som helt krasst rafsar ihop alla julsakerna och vräker ner dom, som vilket skräp som helst, i en svart soppåse som sedan kastas längst in i lilla stugboden. Igen med boddörren!!! Tack och hej, leverpastej!

Så har vi den andra delen av mig. Som ropar: Nej, jag vill inte! Jag vill inte!! Ja, den som absolut inte vill plocka ner lysande stjärnor och ljusstakar ur fönstren. Den delen som kräver ljus för att orka framåt.

Men ska sanningen fram så märkte jag redan två dagar efter julaftonen att det hade vänt och att ljuset var på väg tillbaka. Jag är nog faktiskt världsmästare på att observera precis den sekunden när det vänder. Nu är det bara att kämpa på.

Några delmål:

• Ta sig igenom hela långa januari - vi är halvvägs
• Februari kort och bra - blir en lätt match
• Första mars - ett magiskt datum
• April - min bästa månad

Jag tänker mig denna tidsresa som ett mentalt Vasalopp. Tjugondag Knut - starten i Sälen. Februari får symbolisera Bergspriset i Evertsberg. En lång seg spurt, här gäller det att höja tempot. Första mars då kämpar man sig upp för backen strax före Oxberg, blir det bakhalt så saxa om det behövs. Så är det bara att staka sig ner för den härliga nedförsbacken till första april - målet i Mora.

Men stopp och belägg, nu ska vi ta en sak i taget. Inte gå händelserna i förväg. Först ska vi ta oss igenom ett antal ryss-kylor och englands-snöstormar innan vi är framme.

Ja, det finns alltid nåt att se fram emot...