Vilse i pannkakan

Jag blir så fruktansvärt trött på matlagning. Var eviga dag. Varje vecka. År ut och år in. Det känns oerhört tungt. Och fullkomligt onödigt.

En kväll var jag så fruktansvärt less. På vädret. På mörkret. På mina magvalkar. På att jag aldrig vinner en miljon. Ja, det var ett så pass deprimerat tillstånd att jag absolut inte orkade laga mat. Ingen katastrof för mig personligen, det har ju hänt förr om man säger så. Men framåt halv åttataget så började det kurra i magen. Skit också, skulle jag bli tvungen att tända i spisen och laga mat. Orka? 

Men då kom jag ju på att jag hade ju rester från helgen. Resterna visade sig vara, hör och häpna, pepparkakor. Mums! Jag öppnade kakburken och la fram de sista sjutton pepparkakorna på ett stort fat. Bredde smör på. Och skivade på två små skivor ost på varje kaka. Hokuspokus, filijokus! Så var kvällsmaten klar.

Jag placerade mig i tv-fåtöljen med pepparkaksfatet  i knät. För att förgylla den ganska så fattiga kvällsvarden så hade jag hällt upp ett glas vin. Perfekt bouquet, fyllig och nyanserad. Det mörkröda riojavinet sköljde ner den simpla ”maten” och förvandlade den till delikat lyxmat av absolut bästa sort.

Det är tråkigt att jag inte kan laga mat. Ni kan aldrig förstå hur svårt jag har det. Men jag diskar gärna. Problemet är väl bara att jag fuskar oerhört mycket. Kulturtanten pikar mig gärna. Ja, hon drar sig inte det minsta för att helt rått säga: ” Ja, eftersom det är du som diskar så får man väl ta ett redigt tag med torkhandduken!”. Hon menar helt enkelt att hon får dra av dom sista matresterna med handduken. Men vadå? Det funkar väl alldeles utmärkt!

Tänk alla mina misslyckade försök i köket genom livet. Som ung, då vi köpt vårt lilla torp, och jag plockade av vinbär i trädgården för att göra saft. Ivrigt påhejad av kära Mamma Gertrud som säkert hade ett litet, litet hopp att lillflickan nu äntligen skulle följa i mors fotspår och bli duktig i köket. Och, javisst, den saften blev jättebra. Synd bara att man inte kunde få ur den ur flaskorna. Men röd och fin var den, det vill jag minnas med glädje.

Eller saftkrämen som blev till en seg geléklump som vägrade lämna kastrullbotten. Och som blev kallad för tuttifruttikrämen under lång tid efter. Det dröjde flera år innan jag kokade kräm igen. Då blev den aningen bättre. Inbillar jag mig.

Tänk alla kakbak som misslyckats.  Eftersom jag stressar och hafsar så tar jag kanske en tesked i stället för en matsked. Eller räknar fel på antal deciliter. Häller i för mycket. Eller för lite. Det är då degarna rinner över bakbordet i stället för att ligga där alldeles magvalksplufsiga och porösa. Det är då sockerkakorna inte höjer sig och blir blott två cm höga. Det är då småkakorna blir så hårda så man blir tvungen att panikbeställa hem ett alldeles sprillans nytt tandgarnityr via postorder.

Tidningarna översvämmas ju av recept av alla de slag. Och nu för tiden fylls ju tv-tablåerna med bara en massa matlagningsprogram. Tar det aldrig slut, undrar jag, den elaka, hushållsallergiska Lilla gummann. Men jag struntar fullkomligt i sådana program och försöker supersnabbt zappa förbi för att minimera risken att fastna i något studiokök.

Nej, jag lutar mig hellre tillbaka i rangelfåtöljen för att avnjuta en alldeles underbar serie - Hem till gården. Bättre program har aldrig, i tv:s långa historia, någonsin producerats. Serien har säkert gått i femton år, kanske mer, men man kan ändå bara hoppa in i handlingen.  Där på puben i Emmerdale överlever man på något glas vin, ett stort glas öl och lite snacks, där händer allt möjligt och ändå inget.

Det är mitt liv i ett nötskal…