Knack, knack på dörren. Vem där?

Det hände sig här i höstas: Jag hade suttit hela långa kvällen inrullad i en filt och läst framför kakelugnen. Så var det äntligen dags att skutta ner i kökssoffan. Somnade direkt men vaknade nästan omedelbart upp med ett ryck. Det var något jag hörde!!! En knackning på dörren!!!! Du milde tid! Andningen stannade helt abrupt och jag stod som paralyserad för någon minut. Men inget mer hördes.

”Kära nån”, försökte jag trösta mig själv, ”du hörde välan i syne.”. Javisst, var det så. Det är inte klokt vad man kan få för sig i den mörka natten. Jag skrattade lite generat och klev åter ner i kökssoffan. Ruggade ner mig i den gamla muggiga tagelmadrassen och drog det röda, tunga vaddtäcket över den gamla, trötta kroppen.

Då hördes det igen!!! Knackningen. Och en till. Och en till. ”Mamma!!!!” försökte jag skrika men det kom inte fram ett enda ljud. Ville bara gömma mig, rulla in mig i det tjocka täcket likt en jättestor kåldolme som ett pansar mot yttervärlden.

Men så tog ilskan överhanden. Jag greppade spiskroken, kastade på mig storvästen, störtade ut i farstun och hoppade i storstövlarna. Stampade ilsket i golvet några gånger för att skrämmas helt enkelt. Jag vräkte upp ytterdörren och gallskrek med min gälla röst rätt ut i den kalla, mörka natten:

”Nu slutar du med dom här dumheterna, din idiot!! Hör du vad jag säger?”. Men det var ingen som svarade för det fanns ingen, absolut ingen, där ute på gårdsplanen.

Nu var jag så arg så fradgan skvätte i mungiporna. Jag kastade mig ner i soffan med väst och stövlar på. För om den idioten knackade på en gång till då skulle jag minsann ge honom en omgång med spiskroken som han sent skulle glömma. Så jag låg där och väntade. Och väntade. Så vaknade jag upp med ett ryck. Ingen knackning.  Men så fruktansvärt kallt i köket. Eftersom som vedkorgen gapade tom så måste jag ut till vedboden efter ved. Trots morgonens tidiga mörka timme.

På väg tillbaka från vedboden hörde jag en knackning vid dörren. Men ingen fanns där. Va? Vad var det som hände?  Men då fick jag se den gamla, buckliga krukan som hängde på spiken bredvid dörren. Det var ju den som blåst fram och tillbaka och knackat varje gång den träffat ytterväggen.

Om det nu hade varit någon som verkligen knackat på, och mött en tant med Skogs-Mullefrisyr och galen blick, ursinnigt fäktande med värsta sotiga spiskroken, vem skulle inte lägga benen på ryggen och störta därifrån då? Jag bara undrar. Och hoppas.

Hädanefter skulle det bli lugna nätter i lilla stugan. Inget rännande fram och tillbaka i farstun. Och absolut inga knackningar på ytterdörren för krukan vid dörren var nedtagen. Men en sak hade jag lärt mig. Rackarn´s vad modig man blir när man har storstövlarna på och när man håller ett stadigt grepp i spiskroken. Får man också på sig reflexvästen då klarar man säkert det mesta...