Man tager vad man haver...

Har du begåvats med ett ekande tomt inredningskonto så säger jag bara grattis! Välkommen till klubben! Det är ju då man verkligen får chansen att visa vad man går för. Göra någonting av ingenting. Ställ det mot väggen och jämför med att bara stega in i värsta inredningsaffären och handla för stora pengar. Är det någon sport kanske? 

Jag har haft den stora glädjen att få utvecklas i denna genre under många, långa år. Och det funkar, jag lovar. Som när jag länge önskat mig en vägghylla till kammaren. Av ren och skär tur fann jag några gamla, avskavda konsoler i boden. I ett skåp inne i snickarboden hittade jag en målarfärgsburk, från tidigt femtiotal skulle jag tro. Men man tager vad man haver.

Lite fuskmålat kanske, men vem
bryr sig? Inte jag i alla fall.

Nu började jakten på ett stabilt, rustikt hyllplan. Med ett raskt tempo gick jag igenom flera möjliga och omöjliga ställen på gården. Röjde genom brädhögar, järnskrot och annat bråte.

Inne på gamla loggolvet fick jag till slut napp. Bakom en rostig och ranglig harv där låg brädan med stort B. Visserligen ohyvlad och med lite färgstänk på och så lite söndersågad i ena hörnet. Men jag tänkte att jag kunde ha den sidan mot väggen så skulle ju ingen lägga märke till det. Man måste se bortom ramarna när man skapar, liksom.

Halvsunkig rustik bräda

Glad som en lärka kom jag skuttande med den halvsnuskiga brädan under armen. På gården stod Valdemar och såg förundrat på mig och på brädan. ”Var ska du ha den någonstans?”, frågade han och snöt sig ljudligt i den rutiga näsduken. Jag hörde nog den skeptiska tonen men bestämde mig för att inte hetsa upp mig i ett försök till försvar, utan mer köra ”den stackars Lilla gummann, hon förstår ju inte bättre”-rollen. Den brukar ju fungera alldeles utmärkt i de flesta fallen. Och gjorde så även denna gången. 

"Den ska bli ett hyllplan!", ropade jag glatt, och studsade upp och ned i gruset likt en förvuxen treåring. Valdemar suckade djupt och ruskade på huvudet. Men kände förmodligen att det inte fanns nåt att göra åt eländet, så han vände snabbt på klacken och drog in för att mala på en panna kaffe, för att lugna sina hårt beprövade nerver. 

Hoppsan, avsågat hörn

 Jag fick snabbt fram värsta kokheta skurvattnet och for sedan fram som en mindre orkan och skurade tills brädan nästan blänkte. Precis då blev jag lite osäker på om det verkligen var en sådan hylla som jag ville ha. Det skulle nog se för bedrövligt ut. Ville helst bara kasta mig ner på marken, sparka trotsigt med benen så gårdsgruset sprätte, gråta och skrika och be någon vänlig själ om hjälp för att hitta en ny och bättre bräda.

Men jag gjorde det inte. För skam den som ger sig, tänkte jag och mindes Pappa Anders eviga ord: "Det finns ingenting som är omöjligt bara man försöker tillräckligt länge!". Jag rätade på ryggen, drog en test av gråluggen ur ögonen, snöt mig lite nonchalant i näven och fick en gnutta balans i tillvaron. 

Jag slängde upp den renskurade brädan på konsolerna och betraktade skapelsen på lite håll. Att nu brädan var ohyvlad, hade några färgklickar och en avsågad hörna det märktes faktiskt nästan inte alls. Det hela verkade mest som ett mirakel. Eller var det bara så att ”man får rätta mun efter matsäcken”? Det var detta jag kunde få till av vad som fanns. Och då blev det också bra. Tyckte jag i alla fall.

Rustik hylla - vilken skapelse

Se aldrig ner på en avskavd gammal bräda den kan bli till vad som helst. Bara man har rätta känslan...