Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

söndag 6 januari 2013

Bilvraket

Helgerna är slut och man måste obönhörligen återvända till verkligheten. Själv extraknäcker jag då och då i bildelsaffären. Man kan verkligen undra vad jag har där att göra. Funderar rätt mycket på det själv faktiskt. Man jag kan försäkra er att jag håller mig mest ute på lagret. Mycket beroende på min sociala fobi men också för att jag inget kan om bildelar.

Där smyger jag alltså omkring på lagret och räknar bromsvajrar, tändstift, avgassystem och bromsoljor. Häromdagen kom jag kom på mig själv i jakten på en försvunnen katalysator. Va!? Katalysator? Jag som inte vet varken vad det är eller vad den gör för nytta. Hur ska man kunna hitta något som man inte vet hur det ser ut?



Nej, ska sanningen fram så har jag nog ingen direkt framtid på den arbetsplatsen. Det vore bättre om jag höll ordning på min egen lilla bil. Min svåra däckfobi, till exempel, gör ju att livet blir väldans jobbigt. Jag måste hela tiden kontrollera lufttrycket i däcken. Tror jämt att jag kör omkring på platta däck. Jag känner alla gupp. Den minsta lilla grop. Varenda sten. Jag går till och med runt på parkeringsplatser och kollar hur däcken ser ut. På andras bilar, alltså. Ja, ni förstår ju hur allvarligt det är.

Det blir all möjliga fel på min bil. Däcken, visst glappar dom? Svajar det inte i hela bilen när jag svänger? Gasen verkar opålitlig. Nog skrapar det väl lite i lamellerna? Valdemar, ja, han som är butikschef i bildelsaffären, och tillika mycket kär vän till mig, han har det jobbigt. Inte på jobbet, direkt, utan jobbigt med mig. Det är ju han som får stå till svars inför alla mina bilfrågor. Det är ju han som får ligga under bilen och kolla upp alla lösa delar som jag inbillar mig hänger bakefter. Det är ju han som får stå med huvudet i motorhuven och undersöka varenda mojäng med jämna mellanrum (=varje helg). Bara för säkerhets skull.



Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag tjatat och tjatat, dag efter dag, i en hel vecka, om att det var något som blippade och pluppade i bilen. Främst när jag precis startat bilen. Jag fasade för att motorn skulle skära ihop med ett katastrofalt brak, eller hur det nu låter när en motor pajar. Ja, förmodligen var det bara en tidsfråga innan hela bilen skulle ge upp. Jag grät och jag skrek. Var som otröstlig. Och vem ryckte ut om inte butikschefen Valdemar. Det visade sig att i baksätet låg det två tomma plastflaskor som det smällde i när det blev varmt i bilen. OPS!!??

Mina nerver sitter utanpå kroppen. Nästan jämt, men kanske mest när jag är ute och kör bil. Jag tar mig fram längs byvägen i en maxfart på 44 km i timmen. Från vägkant till vägkant. Med ett krampaktigt tag i ratten. Svetten lackar. Huvudet går som en elvisp i hopp om att hinna registrera allt vad landsbygdens rusningstrafik kan innebära. Ideligen kontrollerar jag om handbromsen ligger i. Ser ni detta svajande, röda fordon så håll er undan! Sväng ut mot dikeskanten. Vik in på en annan väg. Eller för säkerhets skull: KÖR UT PÅ ÅKERN!!



Annars undrar jag bara, vart tog alla mötesplatsskyltarna vägen?

2 kommentarer:

  1. Pantflaskorna är du i ett nötskal! Dock är jag lite smårädd att runda Bullen ska sluta recis som lilla gummann.. Du vet snörsamlingar, pinnar från väggar till tak, det gälla pratet och nigella-stönandet! Gode Gud....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så roligt att Runda Bullen går i mammas fotspår. Du går en rik framtid till mötes. Hm...

      Radera