Wobblerkroppen

Nu går det utför med Lilla gummann ska ni veta. Och det är inte fråga om störtlopp, inte alls.  Ni vet nyårslöftet om det nyttiga levernet som utlovades så optimistiskt. Jag säger som det är – det sket sig totalt. Det har känts tungt med motionerandet. För deprimerande. Hopplöst.

Eftersom jag lever efter mottot – Man ska odla sina depressioner – så är det precis det jag håller på med just nu.  För mig personligen är det så att jag måste slå i botten innan jag kan rycka upp mig och börja på nytt. Om ni förstår vad jag menar?.

Så nu är man alltså där nere på ”botten”. Moffar i sig kakor, godis, chips, jordnötter och semlor så att magen står i fyra hörn. Ligger lat, deppig, fet och trött i soffan och tittar på tv. 

Som ung var jag mager som en skrika men med åren har magen tjockat på sig riktigt ordentligt. Kulturtanten har kallat min skapelse för en wobblerkropp. Jag har känt mig lite stolt över detta faktiskt. ” Va, kul, wobblerkropp. Det är nog inte många som har det.” har jag skrockat och fnissat för mig själv. Ända tills den dagen då jag kom på vad det egentligen var. Wobbler alltså. Ett fiskedrag. Med formen fet på mitten och smal i ändarna. Ridå!!

Så småningom stod det klart även för mig att jag faktiskt hade en wobblerkropp och inte en alldeles underbar timglasfigur. Periodvis har jag försökt att banta men kilona försvinner på helt fel ställen. Rumpan blir ännu magrare och benen smala som staketpinnar.

Men nu är det alltså slut med wobblerlevernet och deppandet. På fredag den första februari då börjar det nya livet på riktigt. Inga korslagda fingrar bakom ryggen. Jag lovar. Nyttig mat. Lagom med motion. En positiv och glad uppsyn.

Men ibland får man synda. På helgen, tycker jag. Med något lite gottis och ett glas vin eller två. Man måste ju ha nåt att se fram emot…eller?