Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 18 maj 2015

Taxpromenad...

Kulturtanten och Svågern har varit hemma på logen i helgen. Vilket inneburit jobb, jobb och åter jobb. Där till också alla evinnerliga hundpromenader med Pärlan. Hunden spattar väl på rätt bra emellanåt men Kulturtantens stegande är under all kritik. Jag har skrivit om det förut men tycker att det bör framkomma fullständigt genomgripande hur den människan är funtad.


Konstigt nog så pinnade även Mamma Gertrud på med taxsteg fast hon var kluven i halsgropen som hon brukade säga och hade onormalt långa ben. Precis så sa hon: "kluven i halsgropen och kort i livet." hon hade alltså en väldigt kort (?) rygg dessutom hade hon ingen hals, enligt egen utsago, så hon liknade mest en talgoxe. När hon och Pappa Anders var ute och gick så klev Pappa på med världens fart och Mamma försökte hinna med men hur hon än kämpade så kom Pappa alltid i mål tio minuter före henne.


Pappa startade ju upp sin orienteringskarriär i femtioårs åldern. Innan dess hade han bara servat oss flickor med skjuts till träningar och tävlingar så gott som året om. Han löpte som ett jehu genom skogen och hans specialiteunderlag var nyhugget hygge. Jag råkade på honom några gånger på just sådana marker och han sprang om mig som ingenting trots att jag faktiskt tävlade i elitklassen. Han hade ett oerhört vinnande steg och vräkte sig fram över rotvältor och stora rishögar utan problem.

Vissa beskrev hans berömda kliv som ett typiskt Groucho Marx steg. Pappa tog detta så klart som en komplimang och sken som en sol. Höjdpunkten på hans tävlande var när han fick springa på Veteran-VM i Finland där han absolut inte vann men råkade däremot skada sig huvudet så "fältskären fick tråckla ihop" honom men detta gjorde ju inget för det var ju ändå inga väsentliga delar tyckte han. Ja, se den mannen var så fruktansvärt positiv...

Mamma Gertrud var också med på orienteringstävlingarna landet runt. Hon följde med oss till start, hejade när vi sprang i mål och packade upp limpsmörgåsar och kaffe och serverade oss efter väl förättat värv för att sedan väl hemma fick tvätta leriga och skitiga tävlingskläder medan vi låg och pustade ut på kammarsoffan.

Kulturtanten hade ju som sagt en framgångsrik period inom orienteringen. Vann tävlingar, tränade och var aktiv så det stod härliga till. Idag frågar jag mig just det, hur kunde hon över huvudtaget vinna en enda tävling med det löpsteget? Men man ska ju inte döma hunden efter håren...

2 kommentarer:

  1. Hahaha vilka söta taxben :-) Ja vi är verkligen olika funtade och tur är väl det, jag och syrran tar långa benet före som det heter, pappa var likadan. Resten i klanen är väl taxben då antar jag. Orientering låter roligt men jag har aldrig försökt. Ha en fin tisdag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv brukar jag ibland kalla mig både lång, slank och välbyggd men då växer näsan genast ut...typiskt alltså...

      Radera