Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

fredag 18 januari 2013

Halkigt och svårstavat


Nu har jag äntligen kommit igång med skidåkningen. Det är en ren fröjd att se mig forcera fram i spåret. Ena dagen klassisk stil. Nästa dag fristil. Härliga krafttag med stavarna. Skidorna glider lätt framåt. Skiddräkten sitter som gjuten på min vältränade kropp. Folk klappar i händerna av förtjusning när jag kommer susande. Tror ni mig inte? Nähä, men då kan jag stolt presentera detta bildbevis!

  
Se på mitt alldeles egenhändigt uppkörda spår. Det är inget långt spår utan går bara runt på åkrarna. För ska sanningen fram så går det inte så himla bra. Faktiskt. Skidorna är så hala så man får dra sig fram med skidstavarna. Det gäller att vara armstark. Och det är ju precis det jag inte är. Så jag kämpar, lider och pressar mig fram i spåret. Varv på varv. 

När jag var ung så kunde jag ju åka skidor riktigt skapligt och skrattade hånfullt åt alla som ägnade sig åt, vad jag kallade det, turiståkning. Ja, det där att bara liksom hasa framåt på skidorna. Nu är jag överlycklig om jag skulle komma upp i just den turiståkningsfarten. Men jag ska inte ge mig. Jag ska kämpa!

Dessa skidor var nya anno 1963


Fast visst var det mycket enklare i barndomens dagar. När vi åkte på korta, rejäla träskidor. Mina var olika långa, hemmålade och hade olika slags bindningar. Men hur bra gick dom inte? Ibland stod vi och skrek och grinade utanför huset då det hade fastnat för mycket snö under skidorna. Då kom Mamma Gertrud ut med bakhucklet på huvudet och vallade skidorna med gamla ljusstumpar innan hon snabbt försvann in till vetebullarna i ugnen. Så var det bara att åka igen.

Trälaggar, ljusstumpsvalla och nybakade vetebullar. Det var mycket bättre förr…

4 kommentarer:

  1. Jag har köpt mig nya pjäxor en inte kommit ut en endaste gång än. Jul och mellandagar, nyår och dagarna efter låg jag i influensa. Var på väg att hämta mig när jag förrgår drabbades av jorden hosta, typ luftrörskatarr...?! "nä ja e inte bitter ja"
    Men snart kanske jag kommer ut.... vill så gärna åka skidor men måste nog också erkänna att det är säkert under turistnivå ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tråkigt nog så har Kulturtanten drabbats av svår lunghosta och orkar inte med någon skidåkning alls. Så jag känner viss press på mig. Funderar på höghöjdsträning. Ja, man får hoppas på mildväder så man kan trampa ihop en massa snö under skidorna och nå högre höjder och få bättre syreupptagning. Det kanske är lösningen...

      Radera
  2. Det känns fasligt välbekant det där med hemmålade trälaggar, där brättena la sig ner platt mot marken och man fick använda ljusstumpar för vallningen.
    Du tycks ju ha tagit igen det med råge senare. Det gjorde aldrig jag. Så jämtlänning jag är, så har jag ändå ingen längtan efter skidåkning.
    Jobba på nu, så får du nog upp både spår och muskler! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, spåret borde kunna bli mycket bättre. Får se om jag hinner ta några rundor i morgon. Musklerna däremot, jag vet inte om det finns nåt hopp. Just nu är dom i alla fall vilande. Särskilt på Kulturtanten som är lite äldre. Men mina är inte särskilt framträdande dom heller. Men vi jobbar på det. Vi hoppas på en härlig sommar på stranden. Men det kommer att krävas mycket jobb. Annars trodde vi att alla jämtlänningar åkte skidor...

      Radera