Kuttersmycket

Så kom den dagen då vi äntligen fick nytta av min kropp. Jo, det är sant. Och missförstå mig rätt. 

 

Så här var det: Årsveden skulle hem ur skogen. Den gamla Terriern, traktorn alltså, var som vanligt i topptrim men vedsläden, från 1923, var inte pigg. Renoveringen hade dragit ut på tiden, eller hade egentligen aldrig riktigt startat så släden låg fortfarande som ett vrak.

 

 

Butikschefen ordnade en fyrhjuling med tillhörande kärra. Oj, skulle sådana moderniteter komma till vår gård. Jajemen. På med kärran och ut i skogen. Vi lastade på riktigt duktigt. Och så snabbt köra hem för att lasta av. Men vad händer? Vid den nästan lodräta backen vägrade fyrhjulingen gå framåt. Kanske för tungt lastad. För mycket snö. Eller vad den bara trött? 

 

”Upp på maskinen, du frodiga kvinna”, ropade Valdemar. "Gulp!", tänkte jag och ramlade baklänges i den djupa snön av förvåning . Men jag gjorde som han sa. Tog ett redigt skutt och placerade mig längst fram på fyrhjulingen. Och där satt jag med hela min kropp och höll i mig allt vad jag orkade. Med alla mina kilon som duktigt tyngde ner frampartiet. Och kan ni tänka er, vi kom uppför backen allihop. Terrängfordonet, vagnen, lasten, Valdemar och det ljuva kuttersmycket. 

 

 

Valdemar log med hela ansiktet. Man kunde skymta de plirande ögonen bakom hans igenimmade glasögon. Snoret i mustaschen glänste i solen. Han fick en snödusch uppifrån den stora tallen rakt ner på nacken men det gjorde ingenting. Detta var livet! 

 

Efter några timmar i skogen tog krafterna slut. Vi körde in maskinen och stapplade hem. Jag slängde mig direkt i ett varmt bad för att mjuka upp knän och armbågar som verkligen tar stryk av skogsarbetet. På väg in till lilla stugan så kastade jag mig ner i den lätta, fina snön och rullade några varv. Naken alltså. Bara för att bättra på välbefinnandet lite extra. Jösses, Amalia, det var friskt! 

Den gamla timmersaxen i all sin glans

 

Sen satt jag framför kakelugnen inrullad i den sträva, gamla hästfilten. Valdemar värmde lite Skogsglögg och vi skålade med varandra. Rödmosiga i ansiktet och ganska utarbetade. Men nöjda med dagens arbete. Med den takten skulle det nog bara ta två, tre månader innan veden var hemma. Men vem har bråttom? Inte vi i alla fall…