Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

fredag 15 maj 2015

Att veta hur en slipsten ska dras...

Äntligen har vi fått fart på slipstensverksamheten här hemma på logen. Förra våren hittade jag ju den gamla vindflöjeln och hyste mycket stora förhoppningar att någon vänlig själ skulle förbarma sig över den antika tingesten och fräscha upp den. Men ingen skrev upp sig på den listan minsann...


Men nu, hör och häpna, så är vindflöjeln fit for fight igen. Valdemar har sågat ut en ny vinge och liksom stadgat upp hela anordningen. Och så kom då lilla jag med målarpenseln i högsta hugg och skvätte över lite färg här och där.


Vi baxade fram en gammal granstam som vi med gemensamma krafter lyckades få ner i jorden, fast det var rena rama stenröset. På med gubben och gumman och vips så satte gumman fart att veva runt och gubben började genast vässa sina knivar.


Det är så mycket nostalgi med den här vindflöjeln som Pappa Anders tillverkade för länge, länge sedan. Förr satt den på taknocken på lekstugan men tråkigt nog föll stugan offer då den stora björken råkade rasa omkull. Man blir så glad när man ser den snurra ja, jag skrattar bara jag hör ljudet...man blir som barn på nytt...eller också är man bara synnerligen lättroad...


Det fanns andra på gården som också ville leka vindflöjel. Det var Valdemar och sonen Karl Plåtslagare. Dom stod i timmar och försökte vässa upp en kniv. Men så var den också stor som ett samurajsvärd, ja, kniven alltså. Valdemar vevade och vevade så svetten stänkte runt om men kunde tråkigt nog ändå inte komma upp i vindflöjelns oerhörda hastighet. För det är nog alltid små gummor som vet hur en slipsten ska dras... och var det blå skåpet ska stå...

4 kommentarer:

  1. Åh, en sån vindflöjel har vi också på vår Dalagård! Tyvärr är gubben borta så gumman vevar och vevar utan att något blir slipat, men hon verkar glad ändå :)
    En stor tung gammal slipsten på ställning har vi också.....inte så fin som den ni har, men det väcker nostalgiska minnen över liebladen som slipades hos min mormor!
    Ha en fin helg!
    Birgitta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har en slipsten till på gården. En gammal variant som liksom står lutad mot det stora stupet uppe vid dynghögen. Ja, minsann där stod man och vevade och vevade i barndomens soliga dagar...

      Radera
  2. Det är något speciellt med vindflöjlar ! Vi hade August och Lotta, oj vad Lotta fick veva! Pappa hade snickrat och mamma hade sytt Lottas kjol, väst och schal. Varje säsong fick hon ny stass. Tror att flöjeln finns kvar numera hos systersonen, ska kolla nästa gång. Kram Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åhå, hade Er Lotta kläder på sig? Vi kör den fattiga varianten - påmålade kläder. Perfekt, tänk om vi alla kunde måla på dagens kläder, jösses vilka skojsiga kläder man kunde ha då...

      Radera