Pelargonakuten...

Förra sommaren så lyckades vi så himla bra med våra pelargonier, Kulturtanten och jag. Folk kom vandrades långväga ifrån för att beskåda blomstren. Vi blev så pass kända att folk i höstas kom löpandes från norr och söder och ville att vi skulle härbergera deras pelargoner över vintern. Tacksamma och förvånade över framgången så stod vi och tog emot pelargoner och tackade och bockade. Vi kämpade i stort sett hela hösten med att hitta förvaringsplatser.

Kulturtanten är aldrig rådlös hon, så hon tyckte att vi bara kunde ruska av den mesta jorden, lägga pelargonrötterna i pappåsar och hänga på spikar på väggen. Dessa rötter hittade vi stendöda framåt februari-mars. Lyckligtvis var det pelargoner från olika familjemedlemmar så det drabbades inte oss så hårt men visst fick vi rusa till handelsträdgården för att köpa upp oss på lite olika pelargonsorter. Men det är ju ryktet man tänker på...

Häromveckan kom några synnerligen trötta och närapå helt döda pelargoner hem till mig för vård och omsorg. Inte ett blad, inte en blomma, nej, man kunde bäst beskriva växten som en torrfnöskig pinne i ökenjord.

Men jag kan, jag också, så jag skrämde liv i pelargonen så på bara några ynka dagar blommade och prunkade den med sammetsgröna blad och ljusrosa underbart vackra blommor...konstgjord andning, hot och ett evinnerligt krusande var det enda som behövdes...plus en tio liter vatten då...