Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 18 november 2013

Ja, det är Einstein och jag...

Tidigt i morse så drog vi in till stan för att handla. Men, va, trevligt det är att gå och strosa i affärerna och riktigt shoppa loss. Riktigt så blev det inte för vi hamnade på byggvaruhandeln men skojsigt nog så skulle vi storhandla ändå. Värsta släpkärran rullades fram bara för vår skull.

Vi baxade fram skivor och träbitar (har förmodligen helt andra namn men så benämner jag sådana artiklar). Gubben på lagret, eller vad man nu kan kalla det, han var inte alls på humör. Förmodligen trött efter helgen för det lasset han hade på trucken och som han skulle ha in på hyllan högst, högst upp i taket tog väldans lång tid. Tråkigt nog så stod han helt i vägen för oss så det hela drog ut på tiden.
Vi valde att ta min bil. Stark motor. Kraftiga däck.
Låg bensinförbrukning. Fin färg.
Eller var det kanske för att min bil har dragkrok?

När lagergubben väl kom ner på golvet gick han oroligt, fram och tillbaka, och noterade vad vi skulle handla, trodde han kanske att vi skulle sno något, eller? Men hur snattar man plankor på 4,80 meter? Eller smusslar undan fyra säckar cement under jackan utan att någon märker det? Det var således inget vi planerade att göra. Efter mycket tjat så drog han iväg för att hämta isolering och informerade oss om att plasten som vi skulle ha, den låg minsann inne i affären. Och inne i affären sa dom precis tvärtom - den låg minsann ute på lagret.

Så stötte vi återigen ihop med lagrets muntergök som genast gav sig på oss och ville dubbelkolla vad vi packat på kärran. Motvilligt tog han emot lappen för att fylla i plastrullarna. Han fortsatte att köra runt med trucken likt värsta rallydåren och gjorde handbromsvändningar så det stod härliga till så det gällde att se sig för med största försiktighet då man skulle korsa utfartsvägen.

När vi betalat ordentligt i kassan släppte han till slut ut oss och vi kunde fara hem. Dock med hjärtat i halsgropen för kanske han skulle köra ifatt oss med den trimmade trucken för att en tredje gång kontrollera släpkärran. Men vi klarade oss.

Min lilla, gulliga bil kämpade milen hem med fullastad kärra. Och jag var ju som vanligt livrädd för att vi skulle tappa släpkärran och kontrollerade läget två gånger i minuten vilket gav en ganska stel nacke, men någon måste ju ha stenkoll på draget, kärran och hela fastsurrningen. Pust, vilken morgon...

2 kommentarer:

  1. Oj... vilken surgubbe!
    Bra att ni klarade er hem utan att han kom ifatt er :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi klarade oss för den gången. Nu kommer frågan upp: Kommer vi tordas gå in i den affären nån mer gång, eller...

      Radera