Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

onsdag 10 september 2014

I bibliotekets dammiga vrår...

Jag är en bokoman ska Ni veta och jag läser böcker så det står härliga till. Detta kanske inte är det första man slås av när man träffar på mig: "Oj, vad den kvinnan verkar lärd och intellektuell!" Nej, och jag förstår detta fullt och fast. Faktiskt.

Från barnsben blev vi matade med böcker av våra föräldrar. Fast egentligen var det väl mest Pappa Anders som tyckte att vi skulle läsa. Han hade ju ett motto som lät: "Man ska läsa böcker, spela ett instrument och idrotta!" Och det var alltså detta vår barndom innehöll (ja, plus det där att man ska jobba på gården och hjälpa till med alla slags arbeten av vilket slag det vara må) så man hade aldrig problem med hur man skulle få dagarna att gå.


 
Mamma Gertrud läste väl inte böcker direkt men hon missade inte en enda artikel i Kvällsstunden heller och så bläddrade hon ju ständigt i sina kok- och kak-böcker. Vilket vi tackade för att hon gjorde, för vem kunde säga nej till en småkaka, en vetebulle eller skrynkla till eftermiddagsfikat? Ja, inte vi i alla fall.

Igår drog jag in till stadens bibliotek för att förse mig med månadens dos av bokverk. Det är alltid svårt, så förtvivlat svårt, att hitta böcker som är bra. Dels för att det finns så mycket att välja på, dels för att alla små lappar där man skrivit upp spännande boktitlar, som man läst och hört om, är alldeles borta med vinden och dels för att jag har en förmåga att alltid glömma ta med mig glasögonen så man nästan får treva i blindo.

Nåväl, jag har som specialité att jag ställer mig vid en bokhylla, blundar, håller andan och så bara helt rått rycker ut en bok på måfå. Så fortsätter man till nästa hylla och gör likadant tills man gått igenom alla hyllorna. En gång kom jag hem med en biografi om en skottsk kolgruvearbetare som var tjock som en tegelsten, en bok om politisk kommunikation med synnerligen liten text, en superläskig rysare som gav hjärtklappningar och mardrömmar och så en diktbok på turkiska och som inte sade mig särskilt mycket. Den månaden var lång och svår kan jag säga. Den höll aldrig på att ta slut och mina nerver krånglade makalöst mycket, faktiskt mer än vanligt.




Jag har nu blivit så pass moderniserad att jag även använder mig av bok-cd. Tänk vilken genial idé. Man kan lyssna i bilen under långa körningar (typ till stan och tillbaka - 34 långa kilometrar), på dagen när man bakar spettekaka, putsar silvret eller halstrar strömming eller det som jag behöver mest av allt - lyssna på böcker under mina sömnlösa nätter. Igår när jag körde hem med hela baksätet full av låneböcker satte jag i min nya bok-cd i spelaren och jag underhölls av Babben Larsson så det stod härliga till. Jag nickade igenkännande, log stort ja, till och med gapskrattade. Dom stackare som mötte mig vinglandes tvärs över byvägen med ett stort, löjligt flin i ansiktet måtte trott "Jisses, nu har hon däruppe från storskogarna blivit helnipprig!"

Det finns liksom en bok för varje sinnesstämning. Mörkrädd - Vi på Saltkråkan, deprimerad - Kajsa Kavat hjälper mormor, sockersugen - Sju sorters kakor eller uppiggad och inspirerad - Ernst alla underbara böcker...och man ska aldrig någonsin förakta en riktigt bra och innehållsrik ordlista...det går inte en dag utan att jag slår upp både ord och stavningar i en sådan...ja, sa jag inte det att jag var både listig och smart...

4 kommentarer:

  1. Det är verkligen underbart med böcker! Men att slita ut dem på måfå ur bibliotekshyllan låter lite vanskligt... ;) Hoppas du har en trevlig "hög" nu därhemma att gotta dej i!
    Kram Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, tack det blev en rediger hög men jag tar dock gärna emot pigga tips så bra böcker...

      Radera
  2. Ja, som vanligt hinner jag inte läsa många rader förrän du lockar mig i gapskatt. Förstår att du hade en mardrömsmånad utan dess like med denna saliga bokblandning.
    Att blunda och peka påminner mig om en klasskamrat jag hade på gymnasiet. Vi var några stycken som var ett par år äldre eftersom vi tagit sabbatsår emellan och Eija var en av dem. Hon kom från Finland och hamnade i Växjö genom att slå upp kartboken, blunda och sätta ner fingret. Fast beslutan att resa dit där fingret hamnade.
    Ha det så gott
    Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken klämmig kvinna, den där Eija, modigt gjort ska jag säga. Det vore absolut inget för mig som helst håller mig i trakterna runt byn. Men som sagt, böckerna är viktiga för mig....men det där att hitta dom braiga böckerna är ett svårt kapitel...

      Radera