Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

lördag 6 september 2014

Snacka om röj...


Just nu är jag i riktiga röjartagen, ja, fast röjer gör jag ju egentligen jämt men nu är det fråga om en annan sorts röjning. Jag har nämligen släpat ut stora röjsågen. Jajemen, som man har trånat och längtat. Efter förra sommaren då röjsågen och jag liksom gick skilda vägar så lade jag den röjningen på hyllan. Varför skulle jag ens baxa ut sågen då jag inte på några villkors vis skulle få igång det åbäket, va? Det vore ju bara att slita på ens svaga nerver i onödan...
Precis så här ser det ut i våra uthus och bodar.
Fast vi röjer med jämna mellanrum...kan Ni
möjligen urskilja röjsågen bland allt bråte?

Så en dag kände jag plötsligt att jag var tvungen att röja en och annan hektar. Fast inte i skogen eller bara i åkerkanten - jag röjde absolut hela åkern. Jag känner mig ju synnerligen låg när gräset står kvar på åkrarna när sommaren är slut och eftersom både traktor och slåttermaskin befinner sig på vilohem, på obestämd tid, så fick jag liksom ta saken i egna händer.


Jag trodde ju så klart att jag inte skulle få fart på maskinen och var beredd på ett rejält bakslag. Hade faktiskt redan funderat ut vad jag skulle göra om/när röjsågen vägrade starta - jag skulle nämligen få sjunka ner i soffan med en stor skål godis med en spännande film och så få sitta där och tjura hela eftermiddagen. Och då, precis då, startar den förbålda sågen. Bara lite bensinduttande och så rycker jag igång den på två drag. Två drag? Om jag blev förvånad? Det ordet räcker inte till för att förklara mina känslor på långa vägar.


Jag häktade röjsågen på selen och så störtade jag ut på åkern så fort jag bara kunde i mina stora gummistövlar. Där körde jag för full gas i flera timmar likt en vilde av värsta sort. Lupiner och annat småsly for all världens väg. Inte ett grässtrå gick säker för min röjare. Jag körde till jag nästan stupade eller egentligen tills jag såg att grannen hade satt på sig stora hörselskydd och stod och hoppade ursinnigt på gräsmattan. Nåja, tänkte jag, kanske det ändå var dags att ta kväll.

När kvällen sedan kom så stod jag där i kammarfönstret och beundrade alla grässträngarna på åkern. Visst är det konstigt, ibland inser man plötsligt bara hur himla bra man är. Att kunna starta en gammal röjsåg på bara två ryck, det måste vara otroligt skickligt...i alla fall med mina mått mätt...

4 kommentarer:

  1. Vad är det riktigt med röjsågar....aldrig gör dom som man förväntar sig....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland blir bara så himla rådlös. När man vill att dom ska starta dom startar dom inte och när man inte vill att dom ska starta då gör dom det. Bra att gräset kom av. Men jag missade eftermiddagen med godiskålen...typiskt...

      Radera
  2. Haha... fick en bild på näthinnan... :)
    Ser dig i två nummer för stora stövlar och minst ett nummer för stor röjsåg... lätt framåtlutad med gräset sprutande ut i snygga jämna rader... Snyggt jobbat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jisses, vad det Du som körde förbi och vinkade? För precisså kan jag nog se ut. Menar Du att det finns röjsågar i tantstorlek?

      Radera