Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

söndag 2 november 2014

Så var det dags för ett nytt livsprojekt...igen...

När jag var ung så dristade jag till med både det ena och det andra. Fastnade i olika projekt liksom. En del ganska hopplösa faktiskt. Som det där med att plocka ätliga växter i skog och mark och plockade gräs och grönt för att torka till teer och hölukten låg tung över hela huset i åratal efteråt.

Eller när jag fick för mig att baxa ner stora målarburksskänken på snickarboden nedför den livsfarliga, branta bodtrappen med en smått muttrande Pappa Anders i andra änden av skänken. Det var på den tiden jag skrapade färg och fixade med gamla bord och stolar i tid och otid med skiftande resultat.



Så fick jag ju för mig att börja virka . Och inte vilken liten grytlapp som helst heller. Näe, minsann, jag drog till med ett överkast. Överkast? Jag? Jag såg att Pappa Anders log i mjugg när han trodde att jag inte såg. Mamma Gertrud som också kände mig mycket väl förstod redan i ett tidigt stadium att detta arbete var närapå en utopi.

Som den kloka kvinna som vår Mamma var så hade hon tänkt ut som så: hon och jag skulle jobba ihop med överkastet. Hon med liksom en sänghalva och jag med den andra. Var jag hemma på gården stod hon vid min sida när jag virkade och gav goda råd och när hon märkte att det barkade rätt åt skogen så föreslog hon att vi skulle ta en lååång kafferast (vilket var ganska lätt - locka med  en kaffeslurk och några läckra småkakor och saken var biff). Pappa Anders piggade upp med glada tillrop som: "Det finns ingenting som är omöjligt bara man försöker tillräckligt länge!".

 
Och länge, det var precis så det blev. Virkningen höll mig sysselsatt i åratal. Periodvis så blev jag sjukligt allergisk mot virkningen men Mamma var långt hunnen och gömde genast virkningen så att den inte snabbt och effektivt skulle bli offer för stora kökssaxen. Vilket ofta hände under mina projekt...

Det virkade överkastet blev klart efter många år. Jo, minsann. Snyggt, välarbetat och kraftigt i sin skapelse. Det fanns bara en skillnad, trots att Mamma Gertrud och jag virkat exakt lika många mönster, med exakt lika stor virknål och med exakt samma garn  så blev min överkastdel betydligt längre och betydligt smalare. Men vad var det om inte bagateller i det stora hela. Lilla gummann hade virkat ett överkast - tjohooo!!!

Häromveckan hittade vi en hel drös garnvindor med exakt samma garn som jag virkade mitt överkast utav, då i ungdomens underbara värld, och redan innan jag räknat över materialet hade jag bestämt mig - jag skulle virka ett nytt överkast. Kulturtanten höll på att falla baklänges ner från trappan men grabbade i sista stund tag i den skrangliga strykbrädan som slarvigt blivit nedställt alldeles bredvid trappan. Och inte nog med det, hon blickade helt hastigt över det gamla överkastet, präntade ner några nuffror och vips så hade hon kopierat virkbeskrivningen. Va?


 
När mörkret sänker sig över gården så sitter jag där i mysfåtöljen och virkar så rogivande och avkopplande framför Go´kväll, Fråga doktorn och alla intressanta naturprogram. Ja, nästan i alla fall, förutom dom gånger jag virkar fel och hysteriskt får repa upp, eller när jag blir rastlös och får spatt och måste hoppa runt en lång stund innan jag lugnar mig och kommer till sans eller när jag blir svettig och virknålen stretar sig. I vilket fall som helst så känns det så himla bra att starta upp ett nytt livsverk. Annars har jag ju bara två andra saker som jag är upphov till (ja, förutom barnen då och det första överkastet) och det är en hundlatrintunna och en låda med grus i uppförsbacken nere vid den allmänna vägen men det är ju en helt annan historia...

4 kommentarer:

  1. Oj, ett livsprojekt! Känns rätt mastigt att tänka så. Det kan ju också bli det de blir. En remsa = fönsterremsa, två eller fler remsor = bordslöpare eller gardinkappa, 3-4 remsor x 2 = panelgardiner, 7-8 remsor = draperi. Blev ju rena matten det här, men jag menar bara att loppet inte är förlorat även om det inte blir ett överkast.
    Själv virkade jag nästan all vaken tid från mitten av 1970-talet till början av 80-talet. Besattheten fick ett tvärt slut när en maskin nytvättade dukar blev stulna från torkrummet i gemensamma tvättstugan i samband med flytt. Jo, jag tvättade dem helt hämningslöst i maskinen. Skulle jag aldrig göra nu.
    Kram Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så smart Du är som tänker så. Det måste jag lägga på minnet. Nu har jag inte ens kommit till en remsa än men jag har tänkt, en remsa i månaden och då har man på ett, ynka (??) år ett överkast för en synnerligen smal säng...ja, ja, det får bli som det blir...jag kämpar på...

      Radera
  2. Att virka ett överkast är för mej helt obegripligt! Att ge sig på att virka ett till under sin livstid är....jag finner inte ord! ;) Hade jag bara en gnutta av ditt tålamod så vore jag glad! Stort Lycka till vare sig det blir en fönsterremsa eller panelgardin! :)

    Kram
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Måste väl förtydliga det hela med att säga att jag gjorde ju bara ett halvt överkast. Så om jag nu bara gör ytterligare ett halvt så har det ju tillsammans blivit ett helt. Bara 35 år mellan överkasthalvorna...snacka om att saker tar tid att göra...

      Radera