Fredagsmys på Måns Ols

Fredag dags för afterwork på Måns Ols vid Långforsen. Först en kall pilsner att svalka sig med i värmen.

Sen lite mat. Måns Olsburgare med strips och beasås och stekt strömming med potatismos.

Till sist blev det en Bödel från Hantverksbryggeriet i Västerås

Efter regnskuren var det hög tid att cykla hem. Sköönt med fredagar...

Mamma Gertruds trädgårdsland

Många saker var viktiga för Mamma Gertrud. Till exempel trädgårdslandet. Dessa odlingar låg bakom Lilla stugan. Inte särskilt stort. Nu, nej. Men rackarn´s var stort det var i unga barndomsår.

Själva jorden var av den den torraste och kockligaste sorten. På inga som helst villkor köptes det hem planteringsjord för att få fint, näringsrikt och lättarbetat såunderlag. Nej, nej, så enkelt var det aldrig på den tiden. Hemma hos oss.

Ville man fylla på med mer jord så fick man ta hackan i vacker hand och dra iväg med den gamla, gnissliga skottkärran. Det fanns åtskilliga ställen runt gården där man kunde gräva upp lämplig jord. Ett ställe var uppe på berget bakom garaget där det ansågs finnas bra och mullig jord. Så det var bara att baxa upp kärran i ravinfåran, genom dom bästa smultronmarkerna och passera dom värsta huggormstillhållena.

Så var det bara att gräva och gräva. Hacka sönder och bulta på jordkocklorna och rensa ur eventuella ogäsrötter. Och efter några timmars arbete, med svetten lackandes i den, trots ens rena och skära ungdom, redan så veckade pannan, så var kärran fylld med jord.

Så var det bara att tömma skottkärran ned i landet och så pyttsa i gödsel. Hönsskit var gödsel som hette duga och det hade vi ju hur mycket som helst utav. Så blev det till att kratta i jorden. Inget snabbt fuskarbete tilläts av den ordentliga, omständliga Modern. Nej, åtskilliga timmar tillbringades på den torra, dammiga stäppmarken.

Så gjorde man fina sårader med en pinne. Sedan slå med baksidan av handen för att få lagom bredd och djup. Så vattna försiktigt i såraden. Fram med fröna. Morötter, dill, persilja, blommor och lite allt möjligt.

Försiktigt fylldes såfårorna igen. Kanske man nu trodde att allt var klart och man skulle slippa ifrån slavarbetet och äntligen få kasta sig ner i gröngräset med ett nytt nummer av Starlet, men icke sa Nicke. Nu skulle man typ välta landet. Fram med största spaden och så slå ursinnigt för att platta till. Om det nu mot förmodan skulle finnas några maskar i den torra, kockliga jorden så kunde man vara tvärsäker på att de stackarna drabbades av dubbelsidig hjärnskakning. Tänk själv att få en spade i huvudet. Gång på gång...på gång...Så var det dags att vattna. Igen.

Under många, långa myggstinna sommarkvällar kämpade Mamma Gertrud med vattenkannan och skvätte över vatten. Hur än väder och vind var så lyckades hon alltid med sin grönsaksskörd. Det blev morötter och dill i långa, frodiga rader. Sommarblommor fanns att plocka sommaren igenom.

Tråkigt nog, och som med så mycket annat, ärvde jag inget av Mammas tålamod, enorma kämpaglöd eller känsla för att så och skörda. Jag har fått ta mig genom livet med mina o-gröna fingrar...det har väl gått så där...jag har fått trösta mig med mina röda kinder och mina blånaglar...

Sockerdricksträdet...

Alla trädgårdar med stil har ett sockerdricksträd. Jajemen, så är det. Och naturligtvis har vi också ett sådant träd. Fast inte alla år. En vår så hyrde ett fågelpar hålet i trädet och inredde det till sitt bo. Okej, tänkte vi, vi får klara oss en sommar utan sockerdricka. Och se, det gick alldeles utmärkt!

Men i år är det bara att beställa en sockerdricka när det faller på. Äkta vara. Lagom kyld. Alldeles gratis. Där kan man snacka om service.

Nu har vi, Kulturtanten och jag, planer på att utöka odlingarna. Vi tänkte faktiskt plantera ett vinflaskträd. Visserligen får man väl vänta några år innan trädet ger skörd men det är det värt. Tänk bara att på fredagskvällen kunna gå ut i trädgården, sticka ner handen i trädet och fiska upp en vinflaska. Eller två...

Var det verkligen jag som kom på den smarta idén...?

Färdig, färdig...

Yes, då har vi tapetserat klart i hallen! Bara lite piff kvar!!! Dörrfoder, golvsocklar, skåpdörrar och alla möbler som ska bäras tillbaka. Uppackning av allt arvegods som varit arkiverat under lång tid.

 

Här är svärfar Olles linnehanddukar och den fådda spegeln.

 

Den karln måste ha varit galen i köksarbete med tanke på det enorma handduksinnehavet!

Till attack...

Jag tänkte på det där kraschandet som hörs när man går i trädgården nu för tiden. Ja, alla sniglarna som man hastigt och lustigt (?) tar livet av. Stackars små oskyldiga varelser. Förlåt, förlåt...

Fast nu har jag tröttnat på dom. Dom äter både det ena och det andra så jag har fått nog. Sökte på nätet om sniglar och fick reda på att det inte var sniglar utan snäckor. Förmodligen trädgårdssnäckor. Det fanns en massa förslag på hur man tar kål på dom på bästa sätt. Här kommer några:

Man ska lägga ut gamla brädstumpar för då gömmer dom sig under dessa och man kan lätt plocka ihop snäckorna. Vi har en massa brädstumpar. Jag kan faktiskt lätt få ihop en hel brädgård om det skulle behövas.

Man kunde strö ut olika material. Som en barriär för att få snäckorna att hålla sig utanför. Som till exempel aska runt plantorna. Inga problem, fram med alla asklådorna på gården och pytsa ut.

Granbarr var exemplariskt att lägga ut. Granar har vi att ta utav. Fram med sågen bara.

Det var också bra att hälla ut sågspån. Jahaaa...Ser Ni mönstret? Hur mycket sågspån har vi inte tro?

Även vetemjöl hade viss inverkan på snäckornas framfart. Kulturtanten får helt enkelt dra ner litet på nostalgibakandet så vi kan stoppa snäckinvasionen.

Man kunde även kosta på en slant och sätta upp elstaket runt odlingarna. Va, jag tror att jag dånar. Jag finner att den elinstallationen är klart överdriven. Dessutom är jag en klar novis inom det elektriska området. Vet knappt skillnaden mellan watt och walt. Eller var det kanske volt och vott? Nåja, jag är nog mer lagd åt avloppsavdelningen om sanningen ska fram. Det blir ju ofta så att man specialiserar sig på vissa områden.


Nä, jag tror jag hellre drar till bolaget och inhandlar lite starkt inför helgen. Vin? Nej, tok heller, tänkte köpa några burkar öl. Till snäckorna. För det stod också att läsa om att ölen kunde få snäckorna att ge upp. En sista slurk och dom är borta för alltid.

Men är inte det lite grann av att slösa med tillgångarna...

Mors dag

Av gammal hederlig tradition så hamnade jag i liljekonvaljbacken i ottan. Tre buketter skulle plockas. En till Mamma Gertrud, en till Mormor Karin och en till Faster Vera. Då man växt upp med en Mamma som ansåg att blomplockning inte var att leka med så känns det tufft med ett sådant ansvar på ens bräckliga axlar. Inget slarv. Inga småbuketter. Nej, det skulle vara riktigt stora blomsterfång.

Inför varje Mors dag så störtade Mamma ut till liljekonvaljbacken tidigt på morgonen. Skulle förvåna mig om gökuret ens hunnit slå fyra. Där stod Mamma i timmar. Hon stod med huvudet i stenröset och plockade så man trodde hon skulle drabbas av blodstörtning. Men, nej, så var inte fallet, när klockan närmade sig nio så kände hon av kaffesuget och kom skuttande upp på gården med dom generösa liljekonvaljbuketter i famnen.

Mamma satte en gummisnodd runt stjälkarna rullade blött papper runt och så bums på med en plastpåse. Nu skulle blommorna klara resan ner till kyrkogården.

Ibland gjorde vi flickor en frivillig insats men oftast fick vi tvingas med ut i liljekonvaljbacken. Vi plockade och plockade. Tjatade och tjatade: "Vi orkar inte mer!" eller "Räcker det inte nu?". Så klart att det inte gjorde det. Efter mycket tjatande så lät Mamma oss gå fria, hon orkade helt enkelt inte höra vårt klagande. Liljekonvaljbuketterna skulle vara så pass stora att man nästan inte skulle kunna nå runt med bägge händerna.

Mina buketter var inte på långa vägar så kraftiga men oj, vad fint det blev på kyrkogården ändå...
.

Nu har jag fått hosta...

Har botaniserat på blomloppis idag. Råkade få med mig några plantor hem!

En och annan hosta, några rudbeckior och en alunrot. Sen greps jag av odlarvansinnet och köpte några plantor till...

 

Lavendel, vivor, vallmo, fänrikshjärtan.... Det kanske blev några för mycket men det är ljust länge så att jag hinner nog få ner alla i jorden i natt. Eller man kan också lägga sig tidigt och gå upp i ottan...

Ps: Jag köpte inte de gula blommorna i bakgrunden dom hade jag redan från början! Ds

 

Med stråhatt och frigolitägg i Lilla paradiset...

Lilla paradiset, ja, så kallades vårat bad av sommarstugsgrannar som, av en händelse, råkade komma ner till sjön och bli vittne till vårt badande. Av gammal vana så brukade vi inte baddräkt utan hade mer en traditionell paradisdräkt. Men med åren så kom mer och mer folk ner till sjön så baddräkten blev som ett måste.

Pappa Anders var ju världens vattendjur. Badade så gott som året runt. Simmade timme efter timme. En period på 70 - 80-talet började sjön växa igen. Så Pappa simmade runt hela sjön och ryckte näckrosblad. Ibland drog vi upp stora näckrosrötter och kastade upp så dom torkade och dog. Som stora krokodiler låg dom och såg läskiga ut. Vi slog vass med lie från båten. Vi kämpade hårt för att få vår del av sjön så växtbefriad som möjligt.

 Emils stråhatt

Mamma Gertrud kunde inte simma, hon sjönk som en gråsten, men tog sig ett dopp då och då. Eller egentligen glötte hon bara ner sig lite vid bryggan. Emil simmade lite osäkert han med, men alltid med stråhatten på, annars kunde han ju få solsting. Faster Vera doppade bara sig upp till knäna. Hon hade i stället hand om fikakorgen. Och det var ett ansvar som hette duga.

Ibland kom hela familjen från Bäckbro ner och ville blaska av sig i sommarvärmen. Höskörden tog på krafterna och vad lockade då mer än ett friskt dopp i sjön. Britta simmade som en fisk och nötte fram och tillbaka på vår 25 metersrunda. Erik kunde inte alls simma, Han var, precis som Pappa något av en uppfinnare och en sommar uppfann han simdynor för vuxna.

Erik tog vanliga "simdyneägg" sådana där av frigolit med ett synnerligt slakt band av plast. Han nitade fast själva bandet mellan äggen på ett skärp. Vilken smart idé! Nu kunde alla som var osäkra på simmandet knäppa på sig simdynorna och ordenligt dra till skärpet. Och så bara kasta sig ut i böljorna. Dom vuxna såg underbara ut i simäggen. Även när dom stod uppe på land och fikade satt skärpet fast runt magen och äggen ståtade som några slags vingar. En härlig syn.

Resterna av farkosten Oskar.
Ordentligt avstjälpt i björkbacken utifall någon
skulle vilja reparera den. Lycka till, säger jag!

Vi barn, syster, jag och Bäckbrosonen badade och plaskade. Hoppade och dök. Simmade rätt över hela sjön och rodde i båten. En sommar hade Pappa konstruerat en märklig farkost. På en järntunna hade han riggat rejäla plankor runt om så att man kunde sitta på tunnan, placera fötterna på själva träramen och så paddla sig fram med dom nyhyvlade paddlarna. Det gällde att få in en bra teknik så att man inte välte med tunnan. Denna farkost fick namnet Oskar. Under flera år roade vi oss med paddlandet. Nu ligger farkosten som ett sönderrostat minne från fornstora dagar uppe i backen på åkern.

Vilka tider det var. Barndomens somrar. Sol. Bad. Myggbett. Snokar. Jordgubbssaft, sockerkaka och mariekex...

Stenar jag minns...

Först har vi stenen där jag och Lilla gummann ställde våra cyklar för att ta skolbussen vidare till folkskolan nere i byn.

Stenen vi den igenväxta åkergipen nästan nere vid kärret. Den brydde vi oss inte om alls.

                           

 Stenen på åkern,  ner mot sjön, den blev på vårvintern alltid som en iskana. Med livet som insats gjorde man ihärdiga försök att komma upp på toppen. För att sedan snabbt rutscha ner...och ta sig upp igen.

                                         

 Älgstenen där vi plockade kantareller. Denna sten blev räddningen för Mamma Gertrud sista åren hon gick i skogen. Ofta gick hon vilse men förr eller senare råkade hon på den enorma stenen och därifrån hittade hon hem. Turligen hade Mamma begåvats med en visselpipa som hon skulle blåsa i om hon irrat bort sig i skogen, som en slags livräddning. Hon tillbringade många timmar i skogen visslande i sin pipa innan vi lyckades hitta henne.



Älgstenen i all sin glans

Stora stenen är stenen där man svänger av till vår gård. När man kommer hit då är man hemma. Den var nästan omöjlig att bestiga. Kan inte minnas att vi någonsin lyckats med denna bedrift.

Nu mera ägnas mesta tiden åt granitstenar...

Humlestörar på vift...

Humlen på gården är som mina skötebarn. Jag känner ett stort ansvar för dom. Humlen är otroligt värdefull då det var Pappa Anders som satte den första plantan. På något sätt var Pappa lite trädgårdsintresserad ändå. Det var han som tog med oss flickor långt in i skogen till ett ödeställe och tog en liten krikonplanta (denna lilla planta har blivit en väl utbredd krikonodling i kompostbacken). Det var Pappa som ympade äppelträden och vem var det som krattade grusgången varje söndag, jajamen, det var Pappa det.

Alltså gårdens humle sköts av mig. Kulturtanten anser att det inte är lönt att lägga arbetstid i den hörnan i trädgården. Medan jag ligger och rensar, klipper och ansar. Varje år brukar jag vara sen med att få upp störar till humlen.

Denna vår var jag dock väldigt tidig med att noggrant välja ut vackra och passande störar. Jag ställde dom mot den skröpliga björken ner på vedbacken för att jag inte skulle glömma var dom var. Bredvid denna björk låg ju också veden som skulle kapas. Och i helgen kapades veden. Och någon noggrann person (hm?) var så pass ivrig att mina fina, perfekta, underbara, fantastiska humlestörar råkade kapas ner till, just det, kaffeved. Suck...

Det hela kom som en total överraskning. Skulle hämta

störarna och så bara var dom som helt försvunna. Jaha, jag fick snabbt ragga ihop några andra störar, då humlerankorna växte mer och mer för varje dag och måste obönhörligen få nåt att klättra emot. Visst, dom andra störarna fyller sin funktion men det blev kanske inte så himla snyggt som jag hade tänkt mig.

För att försäkra mig om att humlen ska överleva, år efter år, så delar jag plantorna och sätter på andra ställen på gården. Kulturtanten fnyser åt mig och säger att det är som ogräs. Nej, så upplever jag det inte, tvärtom. Nu har jag planterat humle upp vid dynghögen. Hoppas på att den ska klättra fint och dekorativt upp mot stupet. Kanske blir det så pass lummigt och mysigt att man gärna ligger där i vilstolarna med den läskande drinken. Just, det, avkoppling på dynghögen. Tror att vi blir först med det. Faktiskt.

Det känns oerhört bra att vara expert på något i alla fall. Kulturtanten kan roa sig med sina förädlade växter. Jag fixar ogräset och alla, oräkneliga sniglarna. Vart man än går så kraschar det under fötterna. Har Ni märkt det? Ja, dom får skylla sig själva. Sniglarna alltså...

Fiskeriföreningen

Emil, Vera och en ung Kulturtant.
Rackar´ns vilket tilltrasslat nät.
Emil hade fått låna min gamla toppluva, 
vilken klädde honom alldeles utmärkt.

Hemma på gården så var fiskenäringen viktig när vi var små. Mycket tack vare Emil, Faster Veras man, denna underbara, milda människa. Vera och Emil bodde ju i Lilla stugan under den varma delen av året och kom att betyda mycket för oss flickor. Dom fanns alltid där. Ropade in oss för att dricka kaffe. Eller grilla korv i vedspisluckan. Ta en tur och plocka blommor. Eller i ottan gå ner till sjön och ta upp näten.

Och den gången jag tappade nya klockan i sjön så var det Vera och Emil som fick veta det först av alla. Systern köpte en ny till mig (tack för den vänliga gesten!) så dom stackars föräldrarna slapp höra den tråkiga historien. Trodde jag i alla fall. Fast Mamma Gertrud hade ju, för oss en ytterst besvärande, benägenhet att veta allt, hur man än försökte dölja saker och ting.

Vi hade ju Lilla sjön, som den kallades, och så Stora sjön som låg en kilometer bort. Emil härstammade från gården precis mitt emellan dessa två sjöar. Inte konstigt att han var fiskare av stora mått. Det var inget mete det var frågan om, nej, det handlade om att lägga ner burar och lägga ut nät. Helst ville vi få gäddor eller abborrar. Kanske någon mört till katten. Och i kräfttider så fiskade vi upp rudor och försåg norra delen av byn med kräftbete.

Faster Vera och Mamma Gertrud
 med dagens fångst - finfina gäddor

Det blev många turer ner till sjön. Man la ut näten på kvällen och tidigt nästa morgon skulle dom tas upp. Kanske inte en helt uppskattad aktivitet under tonårens trötta period. Men vem kunde säga nej till Emil när han ville ha assistans i båten? Den gistna träekan som hette Vasa. Alla båtarna under åren hette Vasa. 

Tror att katten blev mätt den här dagen

Så skulle näten hängas upp och rensas från fisk. Kunde vara ett besvärligt arbete då fiskarna snott ihop nätmaskorna med sina vassa fenor. Därefter tog Emil hinken med fångsten och gick upp till dynghögen där han fjällade fisken på cementkanten och kastade renset på högen.

Emil var också en hejare på att laga punkteringar på cyklarna. Nästan alltid stod en cykel upp och ner medan Emil bände av däcket och kollade innerslangen i ett rostfritt handfat med vatten i. Gjort på en kvart. En annan fick hålla på i dagar. För att inte säga veckor.

Emil och en ung Lilla Gummann
under stora björken

Jag minns Emil i dom ljusa sommarbyxorna med cykelklämmorna ordentligt fastsatta. Den gulvita nylonskjortan med skjortärmshållarna på. Stråhatten på huvudet och käppen i hand. Ofta satt han på den grönmålade soffan under stora björken och filurade.

Getingarna blev matade med saft på fat. Fåglarna, som var så bekanta att dom till och med var namngivna, fick sig en godbit då och då. Hackspetten Richard var en trogen gäst. Liksom alla vänner som Vera och Emil hade som ofta kom och hälsade på. Vera sprang mellan köket och fikabordet under stora björken med kaffehurran och sockerkaksfatet i högsta hugg.

Emils ögon var inte helt bra och ibland gäckade synen honom riktigt duktigt. Som den gången han skulle köpa två kryddburkar och kom hem, nöjd och belåten, och packade upp två batterier på köksbordet. Den historien berättades ofta och gav alltid många, glada skratt.

Emil skrev dagbok under hela sitt liv. Noterade väder och vind och dagens temperatur. Om det regnat kontrollerades regnmätaren noga och resultatet fylldes i. Emil hade också en liten svart anteckningsbok där han skrev upp konstiga ord och uttryck i. Den försvann tråkigt nog. Vad det gäller den gamla regnmätaren har jag en konstig känsla av att det var jag som råkade bryta av själva mätpinnen. Ja, jag är inte alls förvånad...det var sådant som bara hände mig...

En genomklappning som heter duga...

Efter två tuffa dagar vid vedklyven tog jag slut. Vaknade av en total låsning av hela ryggpartiet. Trodde först att det bara var en släng av ryggskott men, nej, det var betydligt allvarligare än så.

Feberångorna steg. Ryggen värkte. Krafterna var totalt obefintliga. Jag fick tillbringa hela lördagen och halva söndagen i sängen. Orkade inte titta på tv. Öppnade inte en bok. Ville inte ens lösa ett korsord. Och då är det allvarligt ska jag säga. En rejäl genomklappning kan man gott säga. Kunde knappt vända mig i sängen på grund av ryggsmärtorna och kraftlösheten. Kulturtanten tyckte vi skulle starta upp ett vändschema så jag skulle undkomma liggsår. Jag kände bara att är jag inte bättre i morgon då får jag söka plats på ålderdomshemmet.

Sjutton också, vi som skulle jobba så fruktansvärt mycket på gården. Kulturtanten och Svågern hade anlänt redan på fredagskvällen iklädda arbetsmundering. Men tur i oturen, så hade jag varit så förutseende att jag skrivit ner en lista på vad som behövde åtgärdas. En mycket lång lista. Men butikschefen Valdemar kastade sig omedelbart över listan. Greppade motorsågen och gav sig på dom torra träden vid garagebacken.

Kulturtanten intog position vid vedklyven och lämnade den inte förrän mörkret la sig över gården. Svågern valde sågen och kapade upp den sista veden. Snabbt som en höna skiter, faktiskt, men då var det också en hockeymatch som hägrade.

På söndagseftermiddagen piggnade jag till lite grann. Rullade ur bingen och orkade till och med ta mig ut. Ja, det var skönt att det vände. Så än är det lite liv i gummann...

Sju sorters kakor: Ruts skrynklor

"Ruts skrynklor" var kakor som vi, Lilla gummann och jag, tyckte mycket om som barn. Rut var Alvins Rut som vi bodde granne med. Det var bara 2 kilometer dit om man gick genom skogen. Man gick längs den fina, gamla skogsvägen, över den skrangliga Storbroa, förbi Glupa så var man nästan framme. Tog man vägen runt blev det betydligt längre. Våra barn kallde henne för "Tant Jut". Vi hittade receptet på skrynklorna i Mamma Gertruds gamla svarta skrivbok där hon skrev upp kakor att minnas.

Enkelt recept! 1, 2, 3 hg, 1 äggvita och 1 kkp socker! Aha, nu vet man att det behövs ett ägg och en kopp med socker och 1, 2, 3 hg av något mer. Vadå? Kan det vara en hederlig gammal mördeg?

Mördeg:
1 hg socker
2 hg smör
3 hg vetemjöl
Marängsmet:
1 äggvita
1 kkp socker

 Vanligtvis kallas kakorna för Jitterbuggare. Så här förklaras namnet i andra kakböcker. "Namnet på denna spröda kaka med maräng och mördeg kommer från den på 30- och 40-talet så populära dansen. De oregelbundna svängarna återfinns i kakans utseende.".

 

Här hemma i Stora stugans kök svängde Kulturtanten ihop mördegen i ett huj och vispade marängsmeten så vi knappt kunde få ur den ur bunken. Kavlade ut degen på bakbordet. Bredde ut marängsmeten. Rullade ihop skapelsen som en ordinär rulltårta. Skar centimeterstora skivor och lade på plåten.

Lilla gummann: Men, oj, skulle dom se ut så där?

Kulturtanten: Precis som barndomens skrynklor!
 

Juryns slutgiltiga resultat: Mannens kommentar: smör och socker det är gott. Valdemar: jag måste ta en till och en till och en till...

Jag och Lilla gummann återvände till barndomens sju sorters kakor. Mmmm....

 

Likt Babylons hängande trädgårdar...

Flera hörde av sig efter inlägget om våra förskräckliga bodar. Tyckte att vi levde helt erbarmligt. Onormalt rörigt. Skruttigt i rabatterna. Vi borde verkligen anmälas till Hälsovårdsnämnden. Jaså, brukar dom åka runt och städa i uthusen hos folk? Utmärkt!

Jag vill här och nu visa hur alldeles enastående trivsamt vi faktiskt har. Ja, utöver dom ostädade bodarna alltså.

Det stora äppelträdet på gården sjunger på sista versen. Har vi tur blir det några äppelblommmor på den lägsta grenen mot Lilla stugan. Resten av grenverket är synnerligen torrt. Men bryter vi ihop för det? Nej, vi piggar upp det trötta trädet med käcka humlekransar och så har vi hängt upp traskronan. Tänk vad lite mattrasor knutna runt en rostig ståltråd kan glädja i blåsten.






Nere i trädgården har två av Mamma Gertruds plommonträd tackat för sig och helt gett upp. Sågade av dom och lät två meter stam få vara kvar. Där planterade vi lite av Pappa Anders humle så det kan få klättra längs trädet. Några humlekransar blir som pricken över i-et. Här är traskronan gjord av remsor av en gammal spetsgardin som fladdrar så fint i vinden..


Så har vi baxat ut fågelbadet. Och säger jag baxat så menar jag verkligen baxat. Badet väger sina modiga 130 kg. Det var nämligen Kulturtantens och mitt första försök med att gjuta. Vi ville absolut inte att det vackra fågelbadet skulle riskera att bräckas som ett rö för vinden. Nej, vi öste i ett par säckar cement i vattnet, rörde om intensivt och slevade så på massan. Både tjockt och rejält. Härlig skapelse, om jag får säga det själv, det är så det ser ut när hantverk är som bäst. Tråkigt nog blev den ganska flack i sin konstruktion så vi får bara i ett par matskedar vatten innan det rinner ur. Men vi har faktiskt sett en liten, kortbent blåmes tagit sig ett bad. Det var sommaren 1998. Så vi är mer än nöjda.


På Lilla stugtrappen, och den är verkligen liten, ståtar "Den döende dandyn". Den ljusstaken har fått det hedersamma namnet då vi grävde fram den efter att ha legat många, många, långa år i det fuktiga, mörkret i jordkällaren. Kan hända från stenåldern. Skulle inte bli förvånad om fallet var så. Kändes som ett arkeologisk fynd i alla fall.




Jag har nog inte berättat att jag är smått galen i gamla fågelholkar. Kanske inte helt normalt, men strunt i det, jag har nämligen precis släppt ut mina holkar på grönbete. Ack, hur vackert kan det inte bli när gröngräset växer fram genom holken? Som en installation av högre grad. Tror jag...

Efter allt hårt trädgårdsarbete behöver man en plats att vila ut. Låta den gamla kroppen  få komma till ro. Hämta kraft. Få inspiration. Lukta på blommorna. Känna blåsten rufsa runt i svintofrisyren. Ta en kopp kaffe. Lösa ett korsord eller sudoku. Håll med om att detta är som en lisa för själen...Ja, vilken trevlig trädgård vi ändå har...den känns nästan som ett underverk...

Kaka söker maka

Av vår Mamma Gertrud ärvde vi detta: Lilla gummann fick ta över det rostfria litermåttet som följt släkten i generationer, Kulturtanten hade lyckan att få den orangevita, omtalade bakrocken med tillhörande bakhuckle, som klädde henne förvånansvärt bra. 

Nu har vi äntligen hittat de hemliga dokumenten! Receptböckerna!

En liten trudelutt: Melodi -  I Fablernas Värld:

Här står att läsa om allt vi vet, om kakor och bullar och kafferep. Men då, jaha, vad menar du med det? Jo, här står vad som behövs för bakning, mjöl och ägg och smör och socker. I bagarens värld, I BAGARENS VÄRLD...  


Mamma Gertruds samlade kakverk. En källa av glädje, en ovärderlig skatt. I morgon lördag kommer vi att stå som klistrade vid bakbordet. Baka, smaka och uppleva vår ungdoms eftermiddagskaffe.

Bröllopsyra...

Så här dags på året är det många som gifter sig. Och då menar jag inte några ur kungafamiljen för dom struntar jag fullkomligt i, utan jag tänker på vanliga människor. Förargligt nog så har jag aldrig gift mig. Kanske mycket beroende på att ingen velat ha mig. Jag försöker förtvivlat få Valdemar att gifta sig med mig men han fullkomligt vägrar. Fast jag lockar med både min kropp, mina pengar och ett ständigt krånglande vattenfilter. Men nu för tiden är ju karlarna så fruktansvärt kräsna.

Brudnäbbsklänning
sydd av Georges-Anna, en flitigt anlitad
sömmerska i byn.

En gång i barndomen var jag faktiskt brudnäbb på ett bröllop men jag gjorde ingen större succé, suck. Men den fina turkosa klänningen med spets på har jag dock kvar. Varför vet jag ej. Kanske för att det var det närmaste en vigsel jag någonsin kommit. Den har blivit lite sliten och noppig faktiskt, då barnen gärna ville låna den när dom var små. Leka brudnäbb är väl en lek som heter duga?

Systern fick typiskt nog en likadan klänning. Dock utan spets.





Mammas klänning och
Pappas stormhatt

Mamma Gertruds fina bröllopsklänning hänger kvar uppe på vinden. Men hur kunde människan komma i den kreationen? Tycker mig inte vara så himla fet, men klänningslivet inte bara stramar när jag provar den, det fattas minst 53 cm tyg i midjan. På var sida alltså. Synd, på så rara ärter...

En gång bevistade jag ett härligt sommarbröllop. Det var faktiskt min gamla barndomsvän som skulle gifta sig nere i kyrkan i byn. Jag inhandlade raskt bröllopskläder. En fullkomligt underbar röd kjol, som senare fick namnet tulpankjolen, varför vet jag ej. En proper, stärkt, vit blus med lite krafs här och där. Tråkigt nog så hade jag inget passande ytterplagg men Mamma Gertrud var så vänlig att hon lånade ut sin finkavaj. Kritvit så det stack i ögonen. Axelvaddar i absolut största storlek. Möjligen var kavajen av polyester eller något annat tanttyg men det struntade jag i.

Tulpankjolen och axelvaddskavajen.
 Bara att plocka fram inför nästa
bröllop.

Efter själva vigseln skulle vi liksom mingla runt på gräsmattan med läskande drinkar. Solen sken från en klarblå himmel. Många bekanta. Oj, så trevligt. Men så plötsligt - "SPLASCH!!!". Vad hände? Jo, minsann, den största fågeln i mannaminne flög över festligheterna och råkade (?) släppa en liten (ganska stor faktiskt) hög efter sig. Och var hamnade den lilla högen? Jo, precis rätt på axeln på Mammas kritvita kavaj, som då inte längre var kritvit.

Den vänliga brudmamman förbarmade sig över mig och gick loss på fågelbajsfläcken med värsta rengöringsmedlet. Detta resulterade att fläcken "flöt" ut till den tredubbla storleken.

Nåja, vi skulle ändå gå in och sätta oss att äta. Typiskt nog så tappade jag en köttbit mitt i såsen och "SPLASCH!" så stänkte det upp över hela min propra, vita krafsblus. Nu var nerverna i det närmaste slut men då kom systern min, till undsättning, och lånade ut sin vackra blå tröja att ha framför, i ett försök, att skyla över fläcken.

Minns inte mycket mer av den festen, men det kändes skönt att komma hem. Dagen efter slet jag hårt med att försöka sanera kavajen från fågelbajs och krafsblusen från sås. Tråkigt nog blev aldrig Mammas kavaj sig lik igen men hon hade faktiskt överseende med det som hänt. Det är ju sådana saker som alltid händer mig. Vad har jag på bröllop att göra?

Ge inte upp!

Detta är en hälsning till alla Er som inte riktigt hänger med i vårens trädgårdsrusch. Kanske inte hinner räfsa alla gräsmattorna. Inte orkar rensa alla rabatterna. Här ser ni till exempel en sådan totalt orensad rabatt. Finnes hos oss.


Det är faktiskt inte alla som får till det. Man kanske har svårt att få ordning i uthus och bodar. Man kanske röjer och ställer i ordning ena dagen och så nästa, bara som en händelse, är det lika tjockt igen.

Det kan bli problem med att ta sig in. Men det finns också en klar fördel att ha sådana uthus. Man håller sig obönhörligen i trim. Jo, för man måste ju kunna lyfta benen rätt högt för att komma över trädgårdstolar och jordsäckar samtidigt som man bär gräsklipparen med ena handen och balanserar 10 litersdunken i den andra.

Man kan försöka hålla humöret uppe genom att tänka som så att det blir bättre framåt midsommar. Likt ett mantra som upprepas dagarna igenom - "Det kommer att bli bättre. Det kan inte bli värre.".

 

Det är bara att konstatera, Ni är inte ensamma i denna prekära situation. Det finns fler. Se bara på oss...