Toalettbestyr...

Ibland måste man uppsöka allmänna toaletter. Man är liksom alldeles nödd och tvungen. Sådana lokaler kan vara rejält ofräscha men det gäller att bita ihop. Måste man så måste man... 

Om man vore riktigt smart borde man ju direkt kolla om det finns toapapper. Men oftast kommer detta som en glad överraskning först när man behöver pappret. I bästa fall finns det rikligt med papper och man tackar sin lyckliga stjärna. Andra gånger för man hålla till godo med en liten snutt men är lika glad för det. Vissa gånger finns inget papper alls. NEEEEJJJ! Här slutar tacksamheten tvärt. Och man skulle helst vilja hoppa och skrika av ilska. Men situationen är inte lämplig för sådana aktiviteter, som ni kanske förstår. 

Nåja, man är ju inte helt tappad bakom en vagn. En gång rev jag fram helginköpslistan ur byxfickan och klarade torkningen på ett tillfredsställande sätt, tack vare att jag hade handlat riktigt mycket. Vid ett annat tillfälle tog jag ett snytpapper ur jackfickan. Det mesta fixar sig

 

Men något annat som med åren blivit mer invecklat det är tvättningen efter toabesöket. Nu för tiden ska man ju inte vrida på kranarna. Nej, man ska föra händerna under kranen för att locka fram vattnet. Lite magiskt faktiskt. Inte för snabbt och inte för sakta. Inte för nära och inte för långt ifrån. En gång fick jag inte ur en enda droppe vatten. Förstod inte alls konstruktionen. Måste man vara utbildad VVS-ingenjör, eller?

Inte heller pappershanddukar finns. Man får lufttorka händerna likt finskinkan från Italien. Tycker själv att den sortens torkning är totalt värdelös. Jag brukar rata blåsningen och bara skaka av det värsta vattnet på händerna. Men undrar vad den som kommer efter mig tänker när hon tar i det våta dörrhandtaget????!

En gång var jag restaurang och när jag skulle tvätta mig efter toabesöket och tryckte på tvålpumpen kom det ut en enorm tvållöddermassa. Stor som en normal handboll. Kulturtanten, som naturligtvis också var med, trodde att det var som en pik att man borde raka benen. Åh, ja visst, så var det nog. Bäst att alltid ha en rakhyvel i handväskan, kasta upp benet i handfatet och göra det som göras ska. Jag kan ju fortfarande få upp benet så långt men det är väl bara en tidsfråga hur länge man klarar det.

Men något grubblande fastnade i huvudet. Hur sjutton kunde tvålautomaten se att man var av den muskiga typen som regelbundet behöver raka benen? Förmodligen någon slags övervakningskamera med röntgenfunktion. Ja, nu blir man ju observerad nästan överallt. Kamerabevakningar och telefonavlyssningar. Datorer blir hackade. Man blir kollad med fartkameror på vägarna. Kontrollerad på affären när man scannar varorna.

Nästa sak blir kanske permanenta kameror på toan så det automatiskt rullas fram en exakt lagom lång pappersbit beroende på hur stor rumpa man har. Mått efter några nytillkomna EU-regler. Toalettpapperslagen. Ja, vad kan man säga? Man kanske borde, efter denna upptäckt med röntgenkameran, se till att man alltid har dom små, snygga, silkiga, svarta spetstrosorna på och inte dom stora, säckiga, sladdriga och urtvättade tantunderbyxorna helt utan resår.

Typiskt alltså, då gäller det att gräva riktigt djupt i byrålådan. Och bara hålla tummarna…